24 juni, 2014
Komma-hem-koma
Sitter vid köksbordet och jobbar med varenda cell i kroppen för att hålla ögonen öppna och inte somna. 5 härliga och intensiva dagar på Gotland tar nu ut sin rätt.
Att komma hem efter en resa, oavsett hur lång egentligen, tycker jag alltid är så jobbigt. Det ska packas upp och packas undan. Tvättas kläder och handdukar till förbannelse. Aldrig varit bra på det där.
Sen så har jag också en konstig känsla av att nånting viktigt har skett medans jag varit borta. Alla vänner har gjort något skoja jag missat eller att något unikt tillfälle som aldrig mer kan dyka upp skedde just när jag inte var på plats. Vet inte vad det kommer ifrån men så har jag alltid känt.
Har nu en massa saker att göra idag, bland annat bvc-besök (8 månaderskontroll) och lite badrumsrenovering men just nu kan jag bara med att lyfta en kaffekopp till munnen och knappa på tangentbordet. Mer än så orkar jag inte. Och då får det väl bli så. Tar det andra en annan dag… imorgon typ.
anki
Intressant med din känsla som uppstår när du varit borta. Själv avskyr jag avslutningar och lov, blir jättesorgsen och känner mig övergiven, tror att alla åker iväg (fast många stannar). Går väl att härleda till barndomen…
Helena - amelia.se
Hej Anki. Säkerligen något som ligger där, historiskt i barndomen. Fast det är något sorgligt med avslut så som avslutningar.
anki
Ja, visst ÄR det sorgligt! Men för mig är de som varit borta de som varit med om allt det som hänt och det som utvecklar, så intressant att du liksom tycker tvärtom…:)