Helena Lyth

En blogg fylld med inredning, pyssel, recept och allt annat som kan få dig inspirerad.

1 juli, 2014

Grattis Lillen – 8 månader. HJÄLP MIG!

Då var vi alltså här. I dag kliver vi in i Lillkillens åttonde månad och inget blir som förut.

När vi fick vårt första barn var ju allt så klart helt nytt och varje utvecklingssteg var en ny kunskap och utmaning. Vad vi läste på, frågade och googlade om allt och ingenting. Det jag i efterhand minns mest var att just den åttonde månaden var som en enda stor utmaning och ryggvärk.

Det var en månad av vakande, bärande, skyddande, vyssjande, tröstande, oroande. Han kröp fortare än vad vi gissade att han kunde krypa och ställde sig upp mot saker i rätt höjd. Föll lika fort som han ställde sig upp, så då var man (jag) tvungen att hela, hela tiden gå bakom och vara beredd att ta emot. Ryggen böjd som en övermogen banan.

I samma veva börjar ju barn i denna månade förstå att de inte “sitter ihop” med mamman och får seperationsoro. Blir rädda för människor de inte känner igen – tidigare har de smilat upp mot allt och alla.

Snacka om jobbig tid för en liten parvel som inte ens är 70 cm lång. Klart att det sovs sämre och känns oroligt. Då är det bara i famnen på en förälder som gäller. Där är det så tryggt. Och så en tutte i munnen, titt som tätt. Från att nästan slutat amma blir helt plötsligt dessa sladdriga hudpåsar jätteintressanta igen.

Där och då ville jag bara lämna över föräldraledigheten till maken och springa till jobbet. Att sitta med deadlines som en giljotin över huvudet, magkatarr, missnöjda kunder och omöjliga uppdrag kändes helt plötsligt som en ljuvlig situation.

Med dottern 1,5 år senare blev det samma sak. Kanske lite mindre av att klättra på saker och trilla men annars samma visa. Den stora skillnaden var att jag visste att det var en fas. 4-6 veckor av blod, svett och tårar skulle komma till sin ända och ut skulle det komma ett gladare, större och stoltare barn. Och förvisso även en sliten morsa med några nya rynkor men det var bara att ge sig in.

Och nu är vi här igen med lille trean. Han krypålar och blir inte lika snabbt nöjd längre. I stället för att 2 gånger sova 2 timmar i ett sträck på dan blir det  max 2 st 40 minuterslurar. Från att ha varit en solstråle 24/7 är han nu solblandatregn. Tuttar mig ner till en halv A-kupa om nätterna.

Men samtidigt gläds jag åt att han verkar då vara on track with things. Lyfter upp honom, kramar och säger: nu tar vi det lugnt, andas djupt, nu jobbar vi tillsammans och så ses våra riktiga jag igen om si så där 4-6 veckor. Hoppas jag!

Comments (4)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.