Förstår inte att jag envisas med att tänka så här

Middagen är undanplockad, diskmaskinen full och sätts igång, spis och diskho har fått sig en match med wettexduken. Lyxar till det med att köra en vända med fönsterputs och huhållspappret. Sopar bort smulor, papperslappar, korvbitar och annat oidentifierbart från köksgolvet och under matbordet. Dimmar ner belysningen och jobbar mig ner till tvättstugan. Sätter igång en tvättmaskin och tömmer torktumlaren. Tar bort luddet från filtret. Rör mig mot grovingången och ställer gympaskor, allväderskängor och gummistövlar på skohyllan istället för det berg av skodon som ligger som en vall vid dörren.

Sträcker på mig och känner: Ja, där satt den! Nu är det städat och fixat för resten av livet! Ja, för det är så jag envisas med att tänka. När jag städat så verkar jag tro att inget kommer ändra detta nyfunna luftiga och rensade tillstånd.

Kanske kallas förträngning, förnekelse eller också bara löjligt naiv. För nästa kväll så står jag där med wettexduken igen och tänker Snart är det färdigstädat – för resten av livet, så jag kan kämpa på lite till bara. Nåt man kanske ska söka hjälp för??