Tack Tant Vera för mina barndomsjular

Julen sägs ju vara mest för barnen och vi har alla olika minnen som präglar hur vi ser på hur en perfekt jul ska vara. Jag har tidigare skrivit om hur jag och en kompis diskuterade i nioårsåldern och hade helt olika tankar om vad som var en perfekt jul. Jag tror att ett uns av nostalgi och sentimentalitet nu i vuxen ålder slängs in i potten när det kommer till hur en jul ska vara. Om lunchen var superviktig i sitt firande som barn tror jag man fortsätter med den traditionen även som vuxen. Eller när paketen SKA delas ut. “Men så gjorde vi alltid i min familj…”

En tradition i min familj var att gå till Tant Vera på julafton för att äta jullunch. Tant Vera var min mormors bästis och de flyttade från Småland till Stockholm för att studera. Väl i storstaden träffade de var sin karl och satte bo bara något kvarter ifrån varann ute i Stockholms västra förorter. Tant Vera blev självklart min mammas gudmor. Tyvärr gick min mormor bort alldeles för tidigt men tant Vera kämpade på och blev hela 104 år. (Hon gick i pension 1968 och jag är född -74) Då min familj flyttade tillbaka till min mammas barndomshem innan jag föddes och Vera bodde kvar hade jag henne nära ända från dag ett. Inte bara fysiskt för jag och familjen stod henne nära, det tog många år innan jag förstod att vi inte var släkt. Vad har detta med julen att göra? Jo, hon fyllde år på julafton så det var självklart födelsedagsfirande i form av julbord hos henne varje år. Endast en knapp handfull gånger under de år hon levde som jag fanns med i bilden missade jag hennes dag. Detta blev så klart en väldigt stor del av våra jular.

Hennes hus fylldes till bredden den 24.e december och varje år blev det bara fler och fler gäster. Hennes fyra barn fick också en drös barn och sen dök det upp barnbarns barn. Väggen med fotografier på släktingar räckte knappt till. Min familj fick också vara med där på ett hörn.

Kommer aldrig glömma hennes 90-års dag. Hon var alltid stilig och modemedveten men att som 90-åring ha kalas i de raffigaste genomskinliga byxorna är det nog inte många som skulle klara av. En riktig kruttant! Hon kom fram till mig och frågade om vi inte skulle spetsa glöggen lite. “Jag har ouzo jag kan hälla i”. (!!) Jag tackade Tant Vera för omtanken men var nöjd med den glöggen jag hade.

Även hennes 100-års dag firade vi hemma hos henne. Samma stora julbord, samma stora folksamling, kanske tom fler denna gång. Viktigast denna dag var nog brevet från kungen, eller “brevet från Carl-Gustaf” som hon sa. När vi frågade om hon inte ville flytta till ett ålderdomshem, för enklare vardag, svarde hon: “Nej, där bor det ju bara gamlingar!”

Om jag får önska hur livet ska vara och bli så önskar jag att jag har exakt denna livsinställning: Bäst att hänga med även i morgon, det kan ju hända något kul! Så var hon, Tant Vera.

Så, tack Tant Vera för alla underbara julaftnar hemma hos dig och grattis på födelsedagen en dag i förskott!