Etikett: gå över tiden

Ingen bebis har dimpt ner och ingen bebis som ens verkar vara på gång. Det är tydligen alldeles för bra och mysigt där inne i min mage. Typiskt mig att vara så gästvänlig… En vecka över tiden – det är väl inget konstigt egentligen men då det är barn nummer tre trodde jag väl att vägbanan var krattad och bebben skulle skjutas ut. Det är ju i alla fall det jag hört.

Tankarna på förlossningen tar mer och mer plats. Hur kommer det gå? Kommer det gå snabbt nu för att det är trean? Hur vidrig var den där smärtan egentligen, kommer jag ihåg? Äh, kvinnor har gjort detta i tusentals år och i de flesta av dessa fanns inte lustgas, ju! Kommer jag få plats eller bli skickad till annan stad? Äsch, det kommer gå som en dans, jag är ju supermom och superrutinerad!

Jag har två förlossningar med mig i bagaget men det är två helt olika upplevelser. Den första blev mycket dramatisk med urakut kejsarsnitt och jag blev nedsövd. Det var en jobbig upplevelse att bli hastigt och olustigt ivägrullad från vårt förlossningsrum till operationssal utan att få besked om vad det var som höll på att gå fel. Det fanns inte tid att prata med mig, att berätta för mig. Det handlade om sekunder, bebben måste ut, nu. Efter några timmar på uppvaket kom jag till medvetande och där låg det en parvel på min mage. Vem var det?? Hade jag fött fram den?? Jag var mycket omtumlad och hade svårt att ta in situationen. Jag kunde knyta an till vår vackra son men kunde inte hantera den missade förlossningen. Något i mig mådde väldigt dåligt av det. Fick bra hjälp av en psykolog och det tog bara några månader så kunde jag se tillbaka på förlossningen utan att gråta, känna ångest och rädsla. Tillslut så sa jag till psykologen att “nu är jag så trött på att höra mig själv prata om detta, nu är jag klar”.

Den andra förlossningen gick som den var tänkt. Mycket tack vare en envis barnmorska. Våra barn föds “vidöppet” eller sk “stjärnskådare”. Dvs att de föds med ansiktet först, inte hjässan. Det är lite jobbigare den vidöppna vägen för det kräver mer utrymme. Kvinnan öppnas 10 cm för det är så mycket som ett barnhuvud behöver men en vidöppen bjudning så blir bredden på huvudet lite bredare, så då behövs 12 cm. Jaha, tack för det ungar!

Vad blir det då för variant denna tredje gång? Pang tjong i taxin? I gångsättning efter två veckor? Eller bara alldeles, alldeles underbar?? Oavsett så hoppas jag att vår nya familjemedlem vill komma och hälsa på oss snart. Vi längtar så efter dig!

Bebissängen står redo och jag satte upp en liten hälsning till bebisen och hoppas den känner sig manad…

Denna säng har några år och generationer på nacken. Min farfar, pappa och hans bröder, jag och mina bröder, mina barn och mina brorsbarn har alla legat i den. Så glad att kunna få använda den. Den är så söt och det är verkligen som en stor docksäng. Med tassar från Brio som gör att sängen går att vagga blir den perfekt. Vår son älskade att ligga i den men dottern var mer fysisk och ville helst ligga bredvid och på mig. Får se vad vår mini vill. Redo är sängen i alla fall. Och vi!!

Jaha, bebben var ingen ivrig liten krabat som bara väntade på att skjutas ut och börja livet i raketfart. Nähä.

Sonen tog 6 dagar för mycket på sig och dottern 3 så då tänkte jag att det skulle vara lämpligt om denna parvel skulle vara on time. Hade sett bra ut liksom. Men icke! Å vad denna väntan börjar bli tradig.

I går testade jag ett av de knep jag hört ska vara grymt effektivt för att sätt igång en förlossning; champagne. Ingen svår och smärtsam övning som passade mig bra. Ungefär 3 msk skumpa fylldes i ett snyggt glas och jag lät dropparna trilla ner i strupen. “Åååå vad jag längtat efter skumpa”, tänkte jag samtidigt som jag nästan såg framför mig hur värkarna skulle sätta igång i samma sekund jag svalde, BB-väskan skulle ryckas med och vi skulle åka i ilfart till sjukhuset. Jag till och med frågade maken om han nu var redo samtidigt som jag höjde glaset.

Sitter här nu hemma i morgonrock med kanonkulan kvar på magen 17 timmar senare utan den minsta värk. Bara en mycket bubblande och sparkande mage. Näpp, det verkar vara mycket bekvämt och skönt därinne så bebben låter vänta på sig.

Varför det serverades bubbel igår var för att det var familjekalas. Det är så att svägerska, pappa, brorson och vår dotter fyller år inom några få dagar nu. Det betyder att vår väntade bebis riskerar att träffa ett “upptaget” datum. Det är ju så klart inget att göra något åt men om nu bebisen vill vara solo på sin födelsedag så får bebis se till att komma ut idag eller på onsdag. Har inga planer för idag så det kan passa men onsdag däremot, då kommer fler familjemedlemmar på besök och det skulle ju vara snopet om vi inte var hemma då… 😉

Dagarna senaste veckan har gått mycket långsamt. Inrutade med lämning på dagis, hem och vila, äta, vila, hämta barn på dagis, laga mat, glo på tv med omöjlighet att hitta en skön position i soffan, gå och lägga sig och sen börja om. Jag ska inte klaga för det är precis så jag vill ha det. Denna graviditets sista veckor har jag varit mycket bättre på att vila. De tidigare två graviditeterna har jag “passat på att hinna med allt”. Det gjorde ju att när väl bäbisarna kom så var jag helt slut. Inte smart! Nu vet jag bättre.

Det som dock varit bra sista veckan har varit att bebben sjunkit ner och fixerat sig så trycket på revben, magsäck, tarmar och rygg har släppt. Kan andas igen och slipper den konstanta ryggvärken. Tjoohoo! Men det är mycket tyngre och jag vankar och vobblar fram. Så, då är det väl ytterst lämpligt att klämma ut bebben nu?!