Etikett: sociala mediers baksida

Jag har alltid sett mig som en social person och älskat att träffa människor. Gärna många och nya. Arbetat i miljöer med många kollegor och kunder, haft många träffar, middagar, fester och träffat vänner så mycket jag kunnat och orkat. Men mitt sociala liv har ändrats. Radikalt.

Jag är mammaledig så självklart så träffar jag inte så många kollegor och kunder på dagarna och dessutom har vi flyttat från stan så den anonyma folkmängd som mötte mig varje dag på gatan och i tunnelbanan är ju borta. Och alla älskade vänner får jag försöka träffa så gott det går mellan galonbyxor och simskolan. Detta är väl inte så konstigt, det ingår liksom i mamma-jobbet men det är nåt mer. Det är känslan av att vara asocial. Stå vid sidan av.

Min verklighet känns så långt ifrån den “verklighet” som finns hos andra i sociala medier. Bilden av hur vi har det i dag kan vi se på facebook, instagram, bloggar och annat. Där verkar alla få det att funka så bra. Det är en perfekt balans i tillvaron och det hinns med både ommöblering och en och annan cocktail. (kanske kastar jag sten i glashus nu?) Alla är übersociala. Jag känner mig social med dem för att jag får följa med dem på deras fester och vardag på socialamedier. Men vissa jag följer på instagram känner jag ju inte. Hur socialt är det?

Så här: jag tog mig till stan och ser Ann Söderlund i Brunogallerian. Jag hejdar mig precis när jag ska vinka och ropa hej. För vi känner inte varann, bara följt varann och “snackat” på Instagram. Då jag läser hennes blogg visste jag vad hon skulle göra denna dag. Blev stående med en väldigt konstig känsla. Jag visste vart denna person skulle men inte vad mina närmsta vänner var just då. Där och då insåg jag att min bild av mig som social inte stämde riktigt. Mycket av den kontakt jag har med min omvärld går via en skärm. Har du svarat på frågan “har du nån kontakt med X fortfarande?” med svaret “bara via facebook”? Så har svaret blivit några gånger nu för mig.

Får man syssla med sociala medier om man känner sig asocial? Jag älskar att blogga och att komma i kontakt med tusentals människor. Jag började att blogga för fyra år sedan just av anledningen att livet inte var annat än blöjbyten och dagishämtning. För att få komma bort från den världen och in i en annan, mer social och overklig värld. Men vilken är verklig nu?

På Bloggforum i Göteborg i våras diskuterades vi vad vi bloggare har för ansvar för vilken bild av verkligheten vi visar upp. Tex att en vas för 2000:- dök upp i var och varannan blogg helt plötsligt. Något inte så många har råd med men i bloggvärlden blev den nästintill standard. Någon i samtalet sa att vem vill titta på enkelhet, bloggen ska vara en njutning och inspiration. Ingen vill egentligen se på vardagen i en blogg för det kan man se hemma. Håller till viss del med för om vi backar 15-20 år och tänker på de vykort man skickade från semestern. Inte var det ett vykort på semesterorten i regn och rusk man valde, eller hur!?

Hur kommer det bli i framtiden? Läste att nån höjdare uttalat sig om att facebook hade två år kvar att leva. Sen skulle det dö ut. För att formas om till nåt annat eller hela det digitala, sociala beteendet? undrar jag. De dagar jag är fylld av energi och träffar vänner irl orkar jag också vara social i sociala medier. De dagar allt går emot mig så låter jag telefonen ligga och ingen app fylld med härliga stausuppdateringar öppnas. Det är då känslan av att stå bredvid infinner sig. Alla är på en fest jag inte är bjuden till. Tar upp telefonen och tjuvkikar lite. Vill ju inte missa nåt…