Att vi lever i en värld där allt kan vända på en sekund tror jag villa kan hålla med om. Men att så mycket kan svänga samtidigt är rätt chockerande. Allt från det stora som berör en hel planet till det som sker inom närmsta familjen.
Den här veckan skulle vara ljus, vara kul, ge energi för resten av året. Fira kristallbröllop, roliga Design Week i Stockholm med massor av möten, mässa och mingel – en möjlighet att nätverka och sedan avslutas med att åka till Frankfurt och gå på världens största mässor för mina tre största intressen; pyssel, jul och inredning. Men det blev istället en mörk vecka som för evigt kommer ligga som datum att minnas med smärta.
På måndagen klev jag upp tidigt då jag skulle på designveckans första visning kl 08 inne i stan på Svenskt tenn, vidare till NK Inredning. Laddade med bekväma skor och bra energi. Fullt med möten och träffar hela dagen och kvällen stod på agendan. Men energin försvann och jag fick ställa in allt redan kl 10 och åka hem. Från ingenstans blev jag magsjuk och febrig. Oj vad det var synd om mig… Feberyrade mig genom natten och insåg att det inte blir någon mässa på tisdagen för mig eller vidare aktiviteter. Sedan visade det sig att yngste sonen också var sjuk så inte bara det att jag var hemma sjuk själv så hade jag behövt vara hemma med honom. Oj, nu var det verkligen syyyyynd om mig… Tills jag förstod att mina privata hinder på vägen var nonsens.
När nyheterna trillade ner om skolskjutningarna i Örebro kunde jag inte ta in det. Ville nog inte. Det var först på kvällen om jag orkade ta in allt. Förstå vidden.
Febern släppte på mig men inte sonen så onsdagen fick fortsätta på samma inlindade vis men nu med rapportering från Örebro som bara vred om magen mer och mer. Vad sker? Varför har vi hamnat här? Känns som om det är bilder, berättelser från en annan plats på jorden. Vi är vana att få rubriker av detta slag från det stora landet i väster men inte här väl? Att det sker rekordmånga bombningar och skjutningar här i närområdet har vi tyvärr redan fått som vardagsmat och kan knappt lyfta ögonbrynet över längre så detta blev nog för många en nyväckt ilska och rädsla. Nu får det vara nog! För att citera drottning Silvia: Vad har hänt med vårt fina Sverige?
När sedan USA säger att de ska ta över ägandet av en landyta där det bor 2 miljoner människor och skapa ett semesterparadis för, ja andra personer än de som redan bor där, vet jag inte längre hur vår värld mår.
Igår kväll kollade jag och maken på de två första avsnitten av Paradise på Disney+ och jag blev lite illamående av hur denna framtidsdystopi som serien visar helt plötsligt inte kändes allt för omöjlig. En civilisation byggs under mark då jorden har förstörts, då vi är på avsnitt två så vet vi inte ännu varför men det verkar vara människan som skapat olyckan. Vi har även börjat titta på serien Silo där också den utspelar sig under mark för att jorden ska vara obeboelig. Är det dit vi är på väg i våra framtidstankar?
Jag reser nu till Frankfurt och ska samla kraft för framtiden. Är rätt mör efter allt som skett denna vecka och hoppas nu få upp ett hopp om ljus igen. Kan vi inte alla försöka se på varann igen och mötas? Visa våra barn att världen är god och vi vill lämna över den med bästa möjliga förutsättningar? Får inte ge upp hoppet om godheten.
Ta hand om dig och varandra.
