Första dagen i Tokyo. Minnen för livet

Att Tokyo är en storstad är inte en överdrift. 40 miljoner människor och det är liv över allt. Men på något fantastiskt sätt så känns det litet, vänligt och enkelt. Japanerna har ett enastående sätt att skapa lugn i detta kaos. Inga höga ljud, möjligtvis en motorcykel då och då som drar på men i övrigt som en småstad i Sverige.

Vår första dag kunde inte bjudit på vackrare väder. Regnet från gårdagen var helt borta och vi mötte en ny stad på flera sätt.

Bekväma skor, vattenflaskor och våra Seica-kort fulladdade. Det är det kort man använder i lokaltrafiken och kan betala med i vissa butiker. Allt vi behövde nästan alltså.

Vi valde buss för att ta oss mot stadskärnan, man ser ju så mycket mer med buss även om t-banan går fortare.

Som att vi såg en marknad tex. Den ville vi undersöka och tryckte på stoppknappen och hoppade av fast vi skulle åka lite till. ”Det är helt otroligt vad japanerna älskar sina hundar, de har dem i vagnar och sätter på kläder” sa vi. Den marknad vi såg var en hundmarknad…

Alltså inte en marknad där man köper hundar utan allt till hunden. Och det var verkligen allt.

Jag började nästan skämmas över hur jag stirrade och tittade men det var svårt att inte fascineras av alla kreationer de små liven hade på sig. Och vagnarna som var smyckade som dockvagnar.

Vi fick senare en förklaring till detta fenomen: man bor så litet i Tokyo, eller ja i hela Japan, så man kan bara ha små hundar samt att barnafödandet gått ner radikalt så hundar är familjens pälskling. Något jag tänker gäller för många länder faktiskt. Mycket älskade små gosingar.

Och sedan kom vi då fram till Shibuya som är världens mest trafikerade gatukorsning. Den där med övergångsställe i alla riktningar samt snett över. Men det som jag främst fastnade för var gokart-bilarna. Och de som körde dem var alla klädda i one-piece, gärna som olika Pokemons.

Det är en jättepopulär attraktion att åka med på en gokart-tur mitt i stan. Bilarna låter jättemycket och sticker ut rejält. Men kul är det ju! Inget jag skulle våga dock… Som sagt: världens mest trafikerade korsning!

Så här ser det ut när det är rött…

… och vid grönt går exakt alla. Åt alla håll samtidigt. Men återigen; så ordnat och stilla. Ingen rusar, ingen trängs utan alla går fram tills det blir rött och då rullar bilarna igen. Men en sak som stucker ut: lastbilarna med reklam. Stora lastbilar som med hela lastutrymmets utsida har reklam på sig och högtalare som spelar musik och har en speaker. De låter massa.

Första stoppet på barnens önskelista var Don Quijote. 7 våningar med allt du kan tänka dig till galet låga priser. Hur ska jag förklara? Som nån sa; tänkt dig Normal som vi har hemma men maxi det gånger 100. Vet inte om hundra räcker faktiskt. Där inne var det allt annat än tyst. Musikginglar som går i ett, om och om igen så du blir galen. En som är som en pop-låt och en som låter som dansband, beror på vilken avdelning du är på. Allt säljs till vrakpriser så alla kunder går runt med kundkorgar fyllda till bredden och allt säljs i storpack.

Och det är så otroligt mycket. Jag blir alldeles matt. Och förtjust.

Torkade småkrabbor som chips? Eller KitKat i exakt vilken smak som helst. KitKat är extremt stort här och finns i oandliga varianter. Som den rosa körsbärsblom.

”Åh de har ten yen här!!!” utbrast barnen. En kaka som görs på plats som då fylls med ost. Tycker dock det var missvisande att den heter 10 yen när den kostade 500 yen…

Lycklig kille!

Vi delade upp oss och jag och dottern blev kvar på ”Donki” och skulle sedan leta upp killarna. Vi gick helt fel men helt rätt visade det sig senare. För bakom allt detta storslagna maxade hittade vi små gränder med hål-i-väggen-restauranger. Sådant vi älskar.

Men, vi valde skyskrapan bredvid Shibuya som heter Shibuya Scramble. Överst där finns det foodhalls med massa restauranger. Allt möjligt att välja på. Vi hade inte bokat och det var kö på de flesta ställen men inte så lång till sukiyakistället. Jag älskar sukiyaki så jag var nog gladast över att få plats där.

Första måltiden, första upplevelsen av att äta ute och hur man beställer. QR-kod gör att man beställer i mobilen och om det inte finns någon bra förklaring till vad det är får man gå på bilderna. Det kan jag säga – hemma är det inte ett tecken på kvalitet när en restaurang har bilder på menyn men det är det här. Det är alltid bilder skulle jag säga. Så vi beställer det som vi tycker verkar gott och det vi tror oss känna igen.

Jag och äldste sonen delade på en billig sukiyaki. Det var jättegott. Fantastiskt gott. Kanske lite väl mycket fett på köttet bara, så jag ville veta vad det var för kött. ”Ah, belly” svarade servitören och gjorde cirkelrörelser runt magen. Då mindes maken att han läste vid entrén att de lagar med inälvsmat på den här restaurangen. Se där – vi hade precis ätit komage!

Utan någon koppling till ovan text så vill jag visa hur fantastiska toaletterna är. Alltid riktigt varma säten och med alla möjliga effekter man kan unna sig. Och det gäller exakt överallt. Även den minsta lilla toalett har sådan här display och funktioner.

Shibuya, utsikten från restaurangvåningarna vi var på.

Nu hade vi timmar att strosa och uppleva staden. På kvällen skulle vi möta vänner som bor här och de hade bokat bord.

Sånt som slår mig: det är en så mångfacetterad värld. Högteknologisk med all ny teknik och moderna uttryck samtidigt väldigt analog och gammeldags. Japan är högpresterande med krav på studenter som nästan är orimliga samtidigt som världen är jättebarnslig. Allt är så gulligt, serietecknat är verligen inte bara för barn. En man i 60-årsåldern står på t-banan och på riktigt kolla på tecknad film i mobilen. Japaner är hälsosamma och ser så friska ut men det är så mycket sött, godis och verkligen alltid ris eller nudlar. Vad är hemligheten?

Det är så rent. Det finns absolut INGA soptunnor utan du får bära med dig allt ditt skräp vilket det blir lätt mycket av för japaner älskar att plasta in allt. Om du köper något i matbutik är det så mycket plastförpackningar så du blir både tokig och livrädd för plastkonsumtionen. Men på de platser men får typ klottra och sätta upp stickers gör man det i massor. Som att man har plaster där man får gå loss. Som den rökruta som finns i Shibuya – en glasad container, utan tak, mitt på trottoaren står massa folk och röker och utanför ringlar kön för de som vill komma in. Folk i glasbur som röker. För det är förbjudet att röka och gå samtidigt. Och även att äta och gå samtidigt är typ förbjudet. Stå still och ät utanför stället där du köpt din mat och sedan tar du med dig plasten.

Och sedan alla dessa ställen med klo-maskiner. Älskar och förundras. Det är fullsmockat med folk som vill pröva luckan att vinna ett gosedjur, ett nudelpaket eller en mangafigur.

Vi hade stämt träff med våra vänner vid Hachiko-statyn. Har du sett filmen med Richard Gere? En hollywoodfilm om den sanna japanska berättelsen om en hund vid namn Hachiko som väntade på sin husse varje dag vid tågstationen när han kom hem från jobbet. Och när husse dog fortsatte Hachiko att vänta där varje, dag samma tid. Åh jag börjar gråta bara jag skriver detta…

Hur som helst, vår vänner tog oss till en restaurang vi aldrig hade hittat, Shibuya Shirubee . Och det kan jag ge som tips överlag; det ligger ofta restauranger i källare, på bakgårdar, fyra trappor upp, bakom en annan restaurang osv. Och här var en sådan – bakom ett köpcenter, längst bort på en bro bredvid t-banan fanns en liten liten dörr.

Vi långa skandinaver fick böja oss på mitten för att komma in. Vilket ju gör det hela än så underbart.

Och som så ofta ta av oss skorna. Inget vi är ovana vid men då främst hemma ju.

Dörren må ha varit liten och hemlig men stället var stort. Och fullt.

Tur man har med sig vänner som kan guida oss rätt i denna meny men nu har google translate blivit min nya bästa vän kan jag säga. Fota, tryck på översätt och hela bilden översätts. Fantastiskt. Men ibland blir översättningen lite rolig.

Kan vara den godaste sashimin i världen??!!

En fisk tillagd vid bordet. Doften mina vänner!!!

Eller gissa om den här tallriken fick smaklökarna att jubla?

Vilken upplevelse vi fick vara med på. TACK!!!

För att verkligen sätta punkt för vår första dag i Tokyo bjöds vi tre sorters efterrätt. Creme brulé, päronglass men det var inte päron… samt en helt otrolig kokosbrulé med någon sorts bränd sirap.

Vi hade klarat oss fint med vår jetlag men här hade jag inte mycket kvar att ge. Dags att packa ihop sig och sova ikapp. Vilken första dag!