Vaknade upp till en regnig dag. Verkar vara varannan-dag-väder men passande för oss denna dag då vi inte hade några parker eller så att strosa runt i. Eller så här; vi hade tänkt ta en tur i tempelpark men då vi har gott om tid så stuvade vi om i schemat. Lyxen med att resa i flera dagar. Så vi började i Shimokitazawa med stros och shopping. Och då vintageshopping för detta måste vara världens medelpunkt för vintage.
Japaner äger paraply. Inte bara det att du ser folk på gatorna med paraply utan innanför varje dörr till butiker och restauranger står det ett stort ställ för blöta paraplyer. Vissa stora butiker har speciella paraplytorkar till och med. Och som oftast har alla transparenta paraplyer. Väldigt mycket Bladerunner om du sett den….
Japp, nu skulle det thriftas!
Sönerna och maken shoppade massa vintagetröjor medan jag och dottern hade det lite svårare att hitta något. Tyckte det var lite sämre för damer då det var väldigt bohemiskt med spetsar och volanger.
Jag hade pluggat på innan och det många kommenterade om vintageshoppingen i Tokyo var att många butiker säljer amerikanska plagg. Dvs kläder har shippats fram och tillbaka på knasiga sätt och även det att det inte blir så unikt kanske. Men men, inte lätt att få allt.
Vidare till något helt annat. Nämligen till DiverCity som är en gigantisk galleria som man säger i Sverige eller mall som i USA.
Här hade vi tänkt gå loss i Round1 som är område med bara massa spel som basket, bowling, baseball, arkadspel mm men först äta. Och då finns det en gigantisk foodhall med massa restauranger att välja på och sätta sig var man vill.
Lite vinst varje gång kan man säga. Alla var nöjda med sina val.
Nu redo för att göra av med energin.
Oj, Round1 var något mer än vad jag trott. Första våningen är det bara att gå in på och spela på vad som helst. Stoppa in en 100¥ i maskinen och köra igång.
Rader efter rader av klomaskiner samt olika spel där man kan vinna pengar. Eller bara göra av med dem på roliga saker. Som på de japanska trummorna. De var roligast tycker jag.
Jag tror inte du kan förstå ljudnivån som var där inne. Varje maskin pep, sjöng, spelade melodier och det var ju hundratals sådana, samt hög musik från stället i högtalarna ihop med personal som ropade saker i mikrofoner och sedan alla barn som sprang runt. Det var ett inferno utan dess like.
En paus behövdes och det görs som bekant bäst med glass. Men det ska ju vara så bra detta Round1, ska vi kolla övervåningen? Aha, där var de grejerna vi sökte.
Här fanns inga spel utan aktiviteter och sport. Och man betalade för så länge man ville vara där och då ingick alla sporter och aktiviteter.
Vi testade nästan allt. Vilken kul grej alltså. Detta vill jag se hemma i Sverige.
När vi klev ut var det kväll. En vacker sådan.
Vi tog sikte på området Roppongi och vidare till…
Restaurangen Gonpachi, som här är på andra sidan övergångsstället, under bron. Ett världskänt ställe tack vare en film.
Den kända slagsmålsscenen från Kill Bill har spelats in här och de gör en stor sak av det. Kankse lite i det turistigaste slaget men kul.
Innan man kommer in i restaurangen så går man längs en fönstervägg in mot nudelkocken som står och lagar kvällens nudlar. Sånt gillar man ju.
En himla kommers med massa folk och personal. Och det skriks från personalen olika fraser hela tiden varpå övriga i personalen svarar. Vad de säger vet jag inte men en lugn minut är det inte. Vi hade precis missat den stora trumförställningen tydligen och det var ju synd. Såg maffigt ut. De sker varje kväll kl 20 och vi hade bord 20.30.
Här behövde vi inte ta av oss skorna vid dörren men vid vårt bord.
Fullt tryck på personalen som var snabb på att ta våra beställningar och det kan jag säga redan nu: maten kommer när den är klar och inte i någon speciell ordning. Här var de snabba på allt och tempot högt.
Att ta en gruppbild – att det ska vara så svårt!
Ena sekunden är det rock ’n’ roll för att sedan vara spansk musik till nutida pop och tillbaka till någon 60-talare. Väldigt spretig spellista som inte passade lokalen, maten eller stämningen tycker jag. Och överlag så var maten i samma linje. Detta är ett snyggt ställe, omtalat och känt men maten var inte bra. Ledsen att säga men då nivån är så hög på allt, från minsta lilla hålet i väggen till stora ställen måste detta ge mer än en snygg känd lokal.
Så här, jag blev mer sugen på att kolla in Lost in translation än att se Kill Bill igen föra att känna igen lokalen.
Ja det var väl en dag som innehöll lite av allt. Några hade med sig shopping till vårt lilla hem, vi andra hoppades på någon lycka annan gång. Bara att ladda om för ny dag.
