Efter att ha haft många dagar med bokade och inplanerade saker att se och uppleva så var det härligt att ha en dag där vi mer skulle strosa runt och framförallt ta sovmorgon. Även om jetlagen lagt sig så ligger vi efter i sömn. Med 20 000 steg vissa dagar, över en mil under fötterna och massa intryck är man rätt trött i både kropp och huvud. Och jag kan säga att jag drömt så mycket och helt vilt så det är förståligt att kroppen behöver återhämta sig.
Då hotellets frukost stänger 09.30 valde vi att gå ut och äta frukost. Ett litet café tvärs över gatan, Café de crie, lät lite europeiskt så kanske vi skulle få en frukost som vi kände igen. Jag valde kycklingsmörgås och den var helt otroligt god. Kycklingen var marinerad i citron samt att det var citronmajonnäs så den var trots sin fethet väldigt fräsch. Den ska jag försöka göra hemma.
Äldste sonen valde en nudelrätt som fanns på frukostmenyn. ”Nja, det var mer som en kall spaghetti” var hans betyg.
Att det är en stor stad är vi alla överens om. Att lära sig hur staden hänger ihop tar längre tid än vår resa.
Barnen längtade tillbaka till Shibuya som ju är en sådan mäktig upplevelse och med massa butiker att leta de där unika sakerna i. Vi började där och jobbade oss runt.
Hamnade så småningom på Cat street och vidare in i Harajuku, områden med lite lägre byggnader, smalare gator med kända varumärken blandat med små boutiquer och vintage.
Vad står yen.en i? Idag är 1000 yen ca 67 kronor. Jag har fått många frågor efter att jag postat från resan om hur priserna är. Kläder och saker är ungefär som hemma men du har som turist möjlighet att få taxfree vilket är 10% på allt, utom mat och dryck. Men det som främst är billigt är att äta. Vi har varit, som du sett, på många restauranger och det har varit fulla måltider med dryck och det har hamnat från 140 kr/person. En helt makalös ramen med fläsk och soyamarinerade ägg kostar 45 kronor. Och kollektivtrafiken är väldigt billig så det är billigt att röra sig runt och äta. Att shoppa märken är dyrt, vintage är billigt och kul.
Diors mycket spekatkulära byggnad och butik.
Jag hittade två second hand-toppar för 120 kr styck på Kinji (fantastisk vintagebutik). Bra kap tycker jag och jag kommer känna mig så fin i sommar.
Innan vi skulle vidare till vårt främsta mål för dagen skulle vi ta en lunch. En sushirestaurang, Kura Sushi, låg i närheten såg vi på kartappen så vi gick dit.
Det visade sig vara en sådan stor restaurang på ett helt våningsplan upp i huset så ännu en gång fick vi leta fast vi var på rätt adress. Och det var med sushi på band. Denna gång i små bås med tyggardiner för så alla satt helt isolerade i sina egna små världar.
Ett band åker runt till alla bås och vi plockade det vi ville ha.
Via en iPad beställde vi våra önskade sushirätter om de inte dök upp på det allmänna bandet. Då kom de på ett annat band över det andra med express. Även dryck kom där. De tallrikar vi tagit skickade vi ner i ett litet fack vid bordsänden och de regisserades på en gång till vår totala nota som syntes på iPaden. Så med andra ord mötte vi ingen personal överhuvudtaget. Väldigt udda.
Varje tallrik kostade 150¥ vilket är ca 10 kronor så det var lätt att testa nya sorters sushi. Och äta oss galet mätta.
Det fanns också ett spel ingen av oss riktigt förstod. Ovanpå de där banden fanns en liten automat med kulor. Plötsligt plingade den till och en kula kom fram. Vad vi gjort för att få den vet vi inte. Men ”priset” var en pin. Grattis till oss.
Sen var det mer än dags att åka till dagens viktigaste: Kappabashi. Det är en gata, som startar vid denna gigantiska kock på taket, där varje butik är inriktad till köket och bordet.
Massa butiker som säljer knivar vilket är ju en japansk specialitet och sedan är det flera som säljer porslin samt andra köksredskap. Andra som har alla skyltmaterial en restaurang kan behöva, och några som har specialiserat sig på matpinnar osv. Himmelriket för mig och maken kan man säga.
För att spara tid och vara effektiva styrde han kosan mot köksredskap och knivar medan jag riktade in mig på serveringsbitarna. Jag önskade få med mig stora härliga ramenskålar men insåg snabbt att om jag vill ha 10 likadana blir det 1) svårt att hitta 10 matchande tydligen och 2) väldigt väldigt tungt. Jag ändrade fokus till sushiservering istället.
Jag klev in i en affär precis innan stängning och fick hjälp av en helt underbar äldre man. Har du sett Harry Potter och butiken med alla stavar? Det här var precis som den. Jag kan inte japanska och han kunde inte engelska men vi löste allt ändå. Han började prata med någon kvinna längre in i rummet. Jag hörde henne men såg henne inte. Det visade sig att hon var ännu äldre än han och så kort så hon knappt syntes över köpdisken. Hon packade mina porslinsskedar jag köpt så fint och gav mig dem med ett leende som värmde ända in i hjärtat.
Hittade saker i en vacker brunbränd färgskala jag tycker kan spela fint ihop. Mycket nöjda med alla vår köp vände vi tillbaka till hotellet.
Vårt hotell lockade med en gratis sakeprovning och liveshow i takbaren. Det skulle bli bambuflöjtmusik och det kan man väl inte missa?
Vi klev in rummet och det satt 2 andra sällskap där med 3 i varje så det var lite stelt. I hörnet stod en väldigt gullig och entusiastisk bambuflöjtsman och visade sina handgjorda flöjter.
”Tonight we are going to make memorials together!” sa han. ”And afterwards – you can charge the flutes” Jag tror han menade minnen och att vi kunde köpa…
Han var så otroligt duktig på att spela och det var vackert men när han bytte instrument till att spela Ave Maria på kazoo hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det var något med att se honom i de där kläderna, i hörnet med den fantastiska utsikten bakom spela ett barninstrument på en låt som inte passar in och dessutom spela massa fel, ja då brast det. Jag bet mig i läppen så många gånger för att inte skratta. Ni vet hur det kan vara, man får inte alls skratta och egentligen är det inte kul men situationen blir bara för mycket. Speciellt när jag, äldste sonen, en kille från Hong Kong och en man från Österrike tvingas upp att stå samma hörna med honom och också ska spela Ave Maria på Kazoo. Efter det trillar det in massa folk och jag är så glad att de slapp höra vår galna version…
Han var så otroligt rar och lite knasig men oj vad han bjöd oss på memorials, nej minnen menar jag.
Det här var vår näst sista dag och att vi nu bara ha en dag kvar kändes allt annat än rätt. Jag brukar få hemlängtan i slutet av resor men inte denna gång. Så mycket kvar att se och uppleva och framförallt ville jag stanna kvar i denna vänliga varma värld. Få omge mig av människor som respekterar varann och njuter av god mat och vackra ting och natur. En dag till av detta.
