Något alla som varit i Tokyo sagt till mig innan resan var: ”åh ni bara måste till teamLab”. ”Jaha, vad är det då?”, svarar jag. ”Alltså, det är en upplevelse, man får ta del av massa olika sinnen och rum, man upplever konst och agerar med alla verk – äsch det går inte att förklara – du måste bara uppleva det!” har varit de unisona svaren. Så det var inte utan att jag var väldigt nyfiken på detta ställe.

Som en stor mässhall eller arena mötte oss och maken hade bokat biljetter med slottid så klockan 10 var vi redo. Fyra olika avdelningar: Forest, water, garden och light, och inom dessa fyra fanns det flera olika rum/konstverk/upplevelser/sinnen/känslor.

Vi klev tyst in i ett extremt ljust spegelrum med hängande orkideer. De växer fritt utan jord och i linor som åker sakta upp och ned. Vi får gå långsamt där det blir som öppningar när en vägg av orkidéer lyfter för att sedan stängas in av dem och vänta på att nästa vägg öppnas.

Vidare till nästa del vi valde och det var water. Ställa skor och lösa tillhörigheter i skåp och rulla upp byxorna över knät – det var en stark rekommendation.

Först gå i en mörk, nästan kolsvart korridor med klorat vatten. Golvet böljar i vågor så ibland är dt grunt och ibland över ankeln och det doftar starkt av simhall. Ett mycket smart sätt att få alla att bli rena om fötterna…

Efter att ha torkat fötterna med små handdukar gick vi genom ytterligare en kolsvart korridor, denna gång med mjuka bulliga sammetskuddar som golv. Sista stycket i texten på väggen fastnade starkt i mig. Hur viktigt det är att ibland få gå i skogen och känna den ojämna marken, kliva högt, lågt, stort och litet. Vara med i varje steg för annars faller man.

Sedan blev det ljust, speglar och lysstavar överallt. Som att sväva i ett ljus. Alla rum är som sagt konstverk och vi uppmuntras att agera med dem genom en app.

Här är det vi som är i rummet som kan bestämma vilket ljus och färg som ska lysa, vilken kraft och vilket skimmer.

Nästa mörklagda hall var en jättestor bassäng med varmt mjölkvitt vatten som det simmade projicerade fiskar i och flöt projicerade näckrosor på.

Vattnet gick nästan upp till knät och det var en otrolig upplevelse att ha fiskarna simmande runt mig. Så verkligt.

Från fokus på golvet var nästa rum riktat uppåt. Stora lätta bollar svävade i tunna trådar eller studsade på spegelgolvet. Allt skiftade i färg och den som har nära till barnasinnet blir lycklig här.

Jag har lätt för att bli åksjuk och det kan räcka med att jag ser en film där de åker ner för en berg- och dalbana för att det ska suga tag i min mage så nästa rum fick mig först illamående.

Men så fort jag la mig mig på spegelgolvet stannade mitt snurr och jag kunde njuta av den snurrande världen på den rundade väggen-taket. Fallande blommor massa färger.

På med skorna igen och gå till skogen där stora ”blobbar” av speglar står i mossan.

Så här i dagsljus blir de kalla speglar men när det är kväll och mörkt lyser de i olika färger.

Jag förstår att det här stället vill få oss att uppleva med sinnen och det gör vi verkligen men även att vi ska lämna vår vardag och återgå till vårt ursprung med alla upplevelser.

Nästa rum var det även ett mer stort budskap: vi dödar vår värld. I en digital projicerad skog på golv, väggar och tak dyker djur upp som vi kan fånga via vår app. När ett djur är fångat försvinner det från skogen och dyker upp på min skärm. Det kommer även upp namnet samt information om djuret och överst när djurarten utplånades från vår planet. Aj, det gjorde ont att läsa. Sedan fick man ”slidea” tillbaka djuret, släppa det fri, till skogen.

Vi fick också rita våra egna djur, fiskar, fjärilar eller blommor som scannades in och i nästa sekund kom till liv på golvet och väggarna. Jag är helt överväldigad av denna teknik och det fina sätt att få oss att tänka.

Det finns en servering tillhörande teamLab och de serverar endast en rätt: vegansk ramen. Och den mina damer och herrar var fantastisk.

Några tunnelbanestationer bort ligger Small world och ja, det var precis det. Ett museum med mängder av miniatyrvärldar.

En gigantisk flygplats med modellflygplan som lyfter och landar, en hel raketuppskjutningsplats, magisk värld med drakar och småbyar, hamnar samt storstäder. Även små inramade miniatyrer som man kunde köpa. Dockskåp tagna till en helt annan nivå.

Sedan lämnade jag övriga familjen som skulle åka upp i Tokyo Skytree som är det höga tornet, över 600 meter högt, för att åka till butiken Hands. Jag är fobiskt höjdrädd så det var inget för mig.

Lugnare då med en underbar butik som säljer allt från hamstrar, bonsaiträd och silkespapper till resväskor, japansk tusch och motorsågar. Allt för dig och ditt hem utom kläder. Deras slogan är: One stop creative store och jag håller med. Ska du göra något, stort som smått har du sakerna för det här.

Och oj vad jag köpte på mig. Eller egentligen inte utan en kasse med små band, vackra silkespapper, Morris-tyger och misoskålar. Så många små saker mer än en hel resväska full. Bra för jag skulle ju transportera mig vidare…

Mötte upp familjen på Gyumaou, en kinesisk restaurang där det redan stod saker på bordet. Bland annat tusenåriga ägg.

När du ser ett ägg där äggvitan blivit till brun gelé och äggulan är svartgrå blir man lite rädd. ”Blunda och ät, du kommer bli överraskad” sa maken och jag litar ju på honom. Men överraskad på vilket sätt undrade jag när jag tog en klyfta. Det var jättegott. Hur man har kommit på att lerinklätt ägg ska ligga och torka i över en vecka är en bra idé fattar jag inte. Jag undrar hur testprocessen gått till…