För mitt samarbete med Läkarmissionen ville jag titta på bilderna från förlossningen 2009 och letade i mina hårddiskar. Men hittade inte! Paniken spred sig i kroppen – har jag tappat bort ett av mitt livs viktigaste ögonblick!!??? Det är ju sånt jag kan ha mardrömmar om och blir livrädd för. Att jag jobbar på stan och glömmer min hårddisk eller att någon ska göra inbrott och stjäla datorn. Det skulle vara värre än att bli av med allt fysiskt jag äger och har.
Jag fotograferar jättemycket, både till jobb och privat så det är enorma mängder bilder som hamnar i olika mappar. Jag har idag ett system med externa hårddiskar för min dators minne klarar inte allt och det har funkat okej. Ja, tills den disken säger ”Kan inte utföra tjänsten pga för lite minne” eller nåt sånt. Då köper jag en ny hårddsik och döper den till 2.0 och fortsätter där. Tills den blir full och jag sätter in en ny, 3.0.
Två gånger har det hänt att mina hårddiskar kraschat och jag med gråten i halsen och svetten rinnande på kroppen lämnat in till reparation och *tack till alla gudar* den har reparerats. ”Det är nog bra om du gör om ditt system” har de snälla it-konsulterna sagt båda gångerna.
Har jag gjort det? Så klart inte. Det tar ju sååååååå lång tid att göra. Men om det betyder att jag tappar bort bilder från livsviktiga stunder så kanske den tiden är värd det?
Jag letade djupare i hårddiskarna och hittade en mapp som hette Masters och där! Där fanns mappen med bilderna från den kaotiska förlossningen när vår förstfödde kom till livet. Bilder jag aldrig hade förlåtit mig för om jag tappat bort.
Nu är det jag som sitter här med en gigantisk hårddisk och för över bilder i ordningssamma mappar. I skrivande stund så har jag 3 timmar kvar på att föra över hela 2023. Ett rätt matigt år men ändå på bara några timmar ska hela året landa på denna nya disk.
OCH, ja jag ska även göra en molnlösning typ Dropbox så om nu olyckan är framme och min extradisk även den skulle försvinna ha allt på plats att komma åt.
Min pappa gjorde fotoalbum. Det kunde blir 4 per år och de kunde vi i familjen när som helst plocka fram från bokhyllan i vardagsrummet. Bläddra fram till förra sommaren och minnas mysiga grillkvällar, sköna strandbad eller vad det nu var. Men hur kommer mina barn åt bilder från våra resor? De vet inte ens var bilderna finns och jag ser inte gärna att de börjar fippla med mina hårddiskar. Och att göra album ska man ju göra på en gång för går det tid så blir det inte av.
Okej, jag har bloggen där många bilder hamnar men där är inte de mest personliga, de privata bilderna så de blir osedda i ett hörn på hårddisken.
Det var enklare förr när man åkte på en resa med en rulle på 24, ibland 36, bilder. När man kom hem igen lämnades filmen in och där satt man med bilderna, limstift och album att klistra in dem i. Var jag på gott humör kunde jag skriva med färgglada färger runt bilderna men oftast: Middag på kvarterskrogen, god pasta.
Det är inte utan att jag sörjer att inte ha bilderna så barnen kan se allt roligt vi gjort, se hur de växt och hur deras föräldrar såg ut för 15 år sedan. Sådant som man älskar med album ju.
Hur gör du? Har du bra koll på alla dina bilder? Gör du album?
