När jag var liten var en grankompis trädgård en skräckblandad förtjusning. Den var liksom mer ordnad än andra och hade rätt avancerade odlingar kan jag i dag förstå. Bland annat var det mycket tunga barrträd som ramade in vilket gjorde den mörk och lite läskig. Sedan fanns det ormbunkar…
Bara ordet ormbunke fick den 5-åriga Helena att vilja springa hem till den väldigt o-svåra trädgården. Varför heter den ormbunke? Äsch, det orkar jag inte googla, men hur som helst – den kändes inte härlig och med sina knottror på baksidan av bilden var den rätt äcklig också.
Men som så mycket annat så ändrar man sig, plötligt tycker man om varm paprika, koriander, spetsdukar och ormbunkar.
Så nu står jag här med ormbunkar i högsta hugg. För jag ser dem som en del av min plan att skapa en japaninspirerad trädgård.
Får se hur det går, om de trivas hos oss och om den lummiga del jag försöker skapa blir så som jag hoppas. Vi får se.
