Det gick ut ett mejl för någon månad sedan med en önskan från skolan om hjälp av föräldrar att skapa niornas bal i skolan. Om det inte var några föräldrar som kunde bidra med sin tid så var risken att det inte skulle bli någon bal och det vill man ju inte ska ske. Så det var jag och ca 12 till som anmälde oss. Jag hamnade i dekorationsgruppen och det har jag hålla på med senaste dagarna.
Överlag är detta den mest hektiska tiden på året, fast det säger man väl innan jul också, så att då säga ja till sånt här är ju egentligen det dummaste man kan göra. Fast det är ju just sånt här som man mår bra av. Att få vara med och skapa minnen till sina barn. Hur de drömt om denna dag i 10 år då de sett de stora barnen, alla nior varje år, få en bal och klä upp sig.
Med fint teamwork och underbar spons av Blackebergs frukt och grönt fick vi ihop massa blommor att skapa blomsterarrangemang till borden med. Under några timmar skapade vi ett gäng lådor med oasis som bas och efteråt var jag helt slut. Men så nöjd.
Dagen efter, dagen för balen var det ”bara” den stora aulan som skulle fixas. Jag brukar alltid tipsa om att göra något med utrymmet ovanför borden, att nyttja luftrummet och med ljusslingor så skulle vi kunna sänka ”taket” och skapa en mysiga stämning i det stora luftiga rummet.
Några från åttan, klassen under och nästa års huvudpersoner, hade anmält sig som frivilliga att hjälpa till och vara servitörer. De var så duktiga och kämpa på fint med alla ballonger och bordsplacering.
Jag vet inte hur många ballonger vi pumpade upp men att jag luktade ballonggummi var dagens sanning.
Vi lämnade rummet dukat och festfint. Med ett sting i hjärtat gick jag därifrån. Hur har det gått 10 år, hur har min lille pojk blivit så stor?
Nu är mitt jobb här över, på flera sätt. Nu är det dags att gå ut i livet, det stora livet som du valt, till gymnasium med inriktning som passar just dig. Skola som ligger längre bort och utan dina lärare, mentorer, pedagoger, fritidsledare och all personal som sett dig sedan du var 6 år gammal, som varje år sagt ”oj vad du vuxit!”. Nu är allt bara nytt och ditt. En vecka kvar i grundskolan, en evighet framför dig.
Oj, nu fick jag allt en liten tår i ögat! Min dotter slutar också 9:an nu, och till hösten väntar gymnasiet. Hon är sååå redo för nästa steg i livet, men precis som du skriver så hugger det tag i mammahjärtat. När blev de så stora? Vart tar åren vägen?
Det är helt otroligt hur fort det går nu. När det var kämpigt med blöjor, sömnbrist och allt vad det var – då kändes det som tiden var oändlig. Så galet. Bästa att njuta av allt NU!
kram
Helena