Shinkansen, Kyoto & lugnet
Om man tar sig så långt som till Japan ska man verkligen ta sig tiden och möjligheten att se mycket av landet. Vi hade gärna stannat riktigt länge så vi skulle kunna resa runt massor men begränsade oss till Tokyo och Kyoto och ge dessa städer tid. Och nu var dagen kommen till att ta det världsberömda tåget Shinkansen till Kyoto.
Våra vänner som vi träffade första dagen hade köpt biljetter åt oss och det är två man behöver; själva biljetten och plats. Det finns ingen servering på tåget så med varsin bentolåda köpt på tågstationen var vi redo.
Snabb som blixten och spejsig i sin design. Så läckert att få vara med om detta.
Fort går det och designen på tåget är mer likt ett flygplan och läckert att se landet svischa förbi utanför.
Tillbaka till lunchlådan. Som sagt köpte vi varsin sk bentolåda på stationen och färdigpackad mat kan kännas lite osäkert men här är lådorna av högsta kvalitet. Sett läckrare take away-sushi?
Och där kom den då – Fuji. Efter ca 40 minuter på höger sida tornar sig ett av världens vackraste berg upp sig. Så klart hade vi velat ha en klarblå himmel bakom för en mer fotogenique modell men så otroligt glad att av fick en skymt av berget.
Framme i Kyoto och med kartappar letade vi oss till vårt lilla hus som maken bokat på Airbnb. av bilderna hade vi sett att det var ”väldigt japanskt” och det var det vi önskade få uppleva. Hur japanskt var det då?
Jo det var som en japansk dröm med pappväggar, lågt i tak och ett liv på golvet. Alldeles alldeles underbart.
Som svensk är jag inte ovan vid att ta av mig skorna vid dörren men kanske det här med att det är en nivåskillnad från det lilla hallgolvet där skorna ska parkeras och att golven i övrigt är så sköra här var det bastmattor överallt förutom i köket.
Jag rullade ut madrasser på golvet fast jag tror att det är menat att endast göra det vid läggdags.
Lite som att vara i en miniatyrvärld för oss långskånkar. vet inte hur många gånger jag slog i huvudet på olika ställen första timmen. Och det här med att sitta på golv – jag måste gå nån form av stretchkurs… De möbler som fanns var extremt låga.
Men i vårt hus ska vi ju inte vara mer än sova i princip så nu ut i Kyoto!
Tokyo och Kyoto har många olikheter trots att de delar samma bokstäver. Här är det ett helt annat tempo och ljudbilden är så stilla och tyst. Innan vår resa hit hade jag läst hur staden tagit tag i turismen och det kändes lite jobbigt. Vi har blivit många som just reser hit och staden har blivit lite överrumplad av intresset och då det är en stad med historia, andlighet, geishor och kultur så tål den inte vad som helst. Helt rimligt att då kräva av oss som besöker att vi ska sköta oss.
En stor liten stad. Så skulle jag förklara Kyoto.
Samma utbud som i Tokyo men i ett tystare och lugnare tempo samt lägre byggnader.
Det är återigen så intressant att se bevis på kontrasternas land. Högteknologisk som bara den med internationell export av all modern teknik medan ledningarna går som trassel i luften som om det var tidigt 1900-tal.
Vad är det det första Lythar gör när de besöker en plats? Äter!
Sådana här bröd-deg-bollar mochi eller mitarashi dango som är sega degbollar med söt sojasås måste testas.
Första målet var att gå till Gion som är en historisk plats, kvarter som är sagolikt vackra. Kallas även för Geishakvarteren. ”Men det är ju en godis!” sa lillebror och förstod inte vad jag menade med geisha. Roligt hur man har olika förförståelse.
Stanna upp och titta på detta. En tall växer upp ur huset. Nån mer än jag som vill in och kolla hur det ser ut där inne??? Jag som förbannar våra tallar där hemma för alla kottar och barr ska nog omvärdera dem och bara se skönheten.
Som jag skrev så är Tokyo i ett konstant ljud. Varje gathörn låter, lastbilar med reklam spelar melodier, butiker har egna jinglar och allt folk. Här i Kyoto är det som om nån tagit bort ljudfilen och lämnat tystnaden kvar.
Kan inte sluta titta på detta makalöst vackra. Också livrädd för att göra fel. Påminner mig om den där affischen med regler. Vad får man fotografera och inte?
Som när jag möter en livs levande gesiha så väntar jag tills hon passerat mig för att ta bild. Men på min bild, som jag nu beskurit, står det mängder av turister och fotograferar henne framifrån. Du får lita på mig att hon var det vackraste man kan skåda. Affischen på väggen bredvid ger en hint. Hennes hår var som ett konstverk och oklanderligt perfekt. Hon fullkomligt lös av skönhet och stillhet. Imponerande att hålla sig så ståtlig, se bara på den vitmålade nacken. Man anar två små vikar under hårfästet där man ser hennes naturliga hud.
”Men vad gör en geisha?” frågade barnen. Utan att veta riktigt tar jag nätet till hjälp. Så, då vet vi – det är kvinnliga underhållare av musik, dans och konversation till betalande stamkunder men absolut inget kroppsligt.
Sakura – japanska för körsbärsblomningen var över men det fanns lite kvar här och var. Kan bara an hur det ser ut när det är på riktigt.
Vi blev snabbt varse att otroligt många var klädda i kimonos med alla traditionella detaljer som skor och vackra frisyrer. Det finns uthyrningsbutiker precis överallt. Man kan gå in och få hyra ett helt kit och få hjälp med smink och hår. Så många västerlänningar ”lajvade” bredvid japaner som för dagen valt traditionell klädsel, både kvinnor och män. Först så stannade jag upp och häpnade över vackra kläderna men sedan förstod jag att här i Kyoto går så många klädda så här utan någon större anledning. Som jag skulle ha på mig min vackra folkdräkt om jag skulle ta en promenad i stan tex.
Jag skulle inte känna mig bekväm alls i en sådan utstyrsel. Det blir som att klä ut mig och på något sätt inte ge vördnad åt den fina tradition som sitter i kläderna men det är nog bara jag. Kör min turiststil jag ha ha.
Måste vara världens sötaste postkontor!
En bred och lågvattnad flod delar staden. Något som ger en ytterligare skönhet till staden.
Här på andra sidan är det lika vackert men lite mer bizzy. Restauranger och butiker om vartannat.
Körsbärsträdens rosa blomblad landat i kanalen.
Här hittade vi Nishiki Market som är en helt fantastisk matmarknad men vi tog bara en liten kik för den förtjänar en halvdag faktiskt. Den återvänder vi till och då den stänger 18.00 prick så kunde vi ändå inte njuta av allt gott som finns här.
Vi hade en middagsbokning som vi nu skulle leta upp. Och jag har inte namnet kvar på den men så är det tyvärr… minnet kort men bilder består ha ha.
Minmalt ställe ner i en källare. Men maten var stor i smaken. Som alla måltider vi haft hittills.
En av rätterna var en soppa med olika saker från denna låda i. Doftade helt fantastiskt.
Den här gurksalladen hette Beroendeframkallande gurka på menyn. Och ja, jag förstår det. De svartgrå små strimlorna här var saltad tång och helt otroligt salt. Ihop med syrlig sesamgurka… Hallå i lådan! Hur kan gurka vara så god???
Det var endast en kvinna som roddade hela restaurangen och skulle både ta beställningar, hälla upp dryck, laga all maten och servera den så det var ett lugnt tempo med väntan mellan rätterna. Då gäller det att nyttja tiden och roa barn som kanske inte är kända för sitt tålamod. Då tar jag till mina knep, som att rita vik-gubbe.
Små rätter kom när de var klara, inga hela rätter utan plock att dela på. Silky tofu har blivit min besatthet. Och alla former av dumplings.
Den fötsta av många vikgubbar.
Så vacker etikett. Och ja, ölet var gott.
Man kan också hänga gubbe, ha ha. Och spela frågespel på telefonen. Då får ett restaurangbesök ta all tid det den vill.
Mycket Kyoto hann vi med vid vårt första möte. Och det skulle bara bli ännu bättre.
