Det hör inte till vanligheterna att vi besöker kyrkan på söndagar men i söndags var det en stor dag. Vår äldste som konfirmerades i somras har gått ledarutbildning och nu var det examen. Eller ledarsändning som det kallas.

Alltid lite mäktigt att komma till Ängbykyrkan och tänka att jag döptes just här. Cirkeln liksom sluts mer och mer.

Alla duktiga ledare. Och det är verkligen intressant hur konfirmation har blivit så populärt att det till och med är svårt att få plats på lägren nu mer. Och ledarna blir således också fler. ”Det var ett så bra läger [konfirmationslägret] och alla vill uppleva det igen” sa sonen. Det säger något om vår tid – där ungdomsgårdarna har misslyckats har kyrkan lyckats, en plats för ungdomar att mötas och vara.

Vår fine pojk! Att han som kom till oss på det mest dramatiska sätt nu är så stor, både i ålder och längd. Kåpan räcker ju inte ens ner 🤣

När jag var liten och besökte kyrkan tyckte jag den var ful. En annan i Bromma församling, Bromma kyrka, som är från medeltiden är så vackert målad och smyckad medan Ängbykyrkan är väldigt avskalad. Idag är det något annat jag ser. Jag ser en ljuvlig plats, en rätt liten kyrka men med en enorm akustik och höjd. Jag tilltalas så av den sparsmakade arkitekturen. Man ser så olika på saker i olika åldrar.

Sedan var det kyrkbakad prinsesstårta och den får 5/5.

Trots att det var söndag så behövde jag jobba. Foto- och stulinguppdrag att fixa rekvisita till.

Som jag säger: man ångrar aldrig en selfie!

Sedan var det teater och sista föreställningen av Effekten på Stadsteatern. Och det är synd att den nu slutar gå för den var helt fantastisk. Den borde alla se. Hoppas den går upp igen för det var den värd.

Ja det var en söndag det. Idag är det tisdag och jag sitter just nu på tunnelbanan och ska på pressvisningar och möten. Förhoppningsvis blir det en bra maj och juni för mig och mitt företag. Hoppas.

Ja men då var årets upplaga av Eurovision över och vi vet alla hur det gick. Även om det inte blev vinst för Sverige så var det vinst för oss i och med att vi fick en fantastisk kväll. Det årliga europeiska knytkalaset gick av stapeln. Och det blev som enligt en rolig och lite knasig buffé av diverse rätter.

Jag hade ju valt Tyskland men efter den pizzalunch jag var på så ändrade jag mig till Italien. Jag började med att bulla upp med massa italienska drycker.

Aperol spritz, som sagt alltid en god idé.

La kanske inte min största kraft på dukningen denna gång men ändå tydlig signal om vad det handlade om. De små flaggorna är så roliga att lägga fram.

Min mamma valde Sverige och tog med sig sin laxpaté. Eller kanske det blev Norge…?

Så roligt att bygga upp detta tillsammans.

Min och dotterns italienska pizza

Makens franska socka.

J kom med schweizisk rösti.

A fixade tysk fest med nürnberger-korvar och surkål.

Sedan var det bara att hugga in.

Lingonparfait la sig som ett härligt lock på allt sedan ihop med massa ostar från hela Europa faktiskt.

Vi har tv i källaren i vanliga fall men då vi var 11 pers så skulle det bli lite väl trångt så vi flyttade till vardagsrummet.

Pepp.

Bra leverans av KAJ och kul kväll överlag. Kanske inte att Österrike var min favorit, tyckte Erika från Finlad förtjänade en vinst. En låt som är lite för mycket men hon var ensam på scenen i tre minuter och gav på en show som ingen annan. Det där var en powerkvinna. Och Finland är väl värda en visst tycker jag.

Nu är månader av musik från Europa över och ett liten tomhet infinner sig. Vi har verkligen följt denna musikfest länge med att se på olika länders finaler och Mello-varianter. Kul sak att göra ihop. Men nu så är det sommar på gång och mer trädgårdssoffa än tv-soffa. Gott så!

Jag tänkte på en sak när jag nyss fyllde år. Att fyll 51 är att på riktigt vara 50+ och med det ska det enligt den där gamla bilden med livet som en trappa, den sk åldersrtappan, där 50 är på toppen och efter det går det bara utför. Men jag undrar om det inte är en feltolkning av både bilden och tänket.

Om vi börjar med att titta på bilden utifrån symbolen att det är vid 50 man når höjden av livet så är ju den helt fantastisk. Så när man är 20, 30 och 40 är man inte alls på topp, man är långt kvar från att nå sitt bästa jag. Som vårt tänk är idag är det ju eftersträvansvärt att typ stanna vid 27 men icke! Att man fortfarande är lite sämre än på toppen av trappan är det inte så många som väljer att se men om an ser det så är det ju som allra bäst vid 50. Häpp!

Och om vi fortsätter att se på den här pyramiden så är man alltså på samma våglängd, nivå vid 60 som 40. Om man inte väljer att se det som att det går utför som i att det blir sämre utan bara tittar på nivåerna så som sagt 40 och 60 på samma. Så med andra ord borde det vara lika uppåt och glatt vid 60 som på samma våglängd. Och hur härligt är det inte då att vara på samma nivå som 70 och 30??? Men utan att vara bunden till bebislivet…

Så med andra ord går det inte utför, nerför utan bara till samma nivå som man var på tidigare. Är det inte ett lite enklare och mer intressant sätt att se på den där vägen-mot-döden-bilden? Jag vill gärna tro det i alla fall.

Sedan ska det tilläggas att den bilden jag refererar till måste väl vara mer än 100 år gammal och visade ett annat liv, ett annat sätt att se på människans ålder. Idag har vi nyblivna pensionärer som lever det liv alla 40-åringar drömmer om med resor, starkt socialt liv och möjligheter. Om man ser på hur livet är idag så är det en himla kamp för att komma fram till medelåldern och sedan så skördar man frukten av hårt arbete, familjebildande och hälsosamt levene. Om man gjorde om den där bilden; hur skulle den se ut då? Om man tar bort tanken på att livet liksom ska fasas ut efter 50… Kanske den bara går uppåt hela vägen? Uppåt himlen om man nu är religöst lagd. Det vore väl en mycket trevligare tanke?

Skickar med min födelsedagstårta från förr. Minitårtor med torkade blommor, läs och ser mer om dem HÄR.

Oavsett ålder eller stadie, nivå eller steg: lev livet nu och njut av dagarna du haft och får. För om det är något jag tar med mig av mina 51 jordsnurr är att det som du gör idag blir minnen sen, så se till att det blir varma minnen. De går så fort, de där åren.