Älskade hatade vaxduk

Att leva med två fladdriga förskolebarn, en yvig make och att jag själv är smått hopplös (försök att amma och äta gulaschsoppa samtidigt…) gör att jag försöker minimera skademöjligheterna. Under en middag kan både ett och annat mjölkglas råka välta och köttfärsås på ett mystiskt sätt smita från spaghettin. Då får det bli den där vaxduken jag lovad mig själv som snygg å singel att aldrig ha. Den stod för barndomsköket med en rulle vaxad duk från Domus som var allt annat än tagen ur Sköna Hem. I vardagsrummet däremot var bordet klätt med snyggduk; manglad och frasig. Där satt man när det kom gäster.

Vaxduk! Bara ordet får mig att känna mig obekväm. Men det är de gamla dukarna jag då får upp i huvudet. Som när man la sin bara arm mot den fick svett och kondens mellan arm och bord. Nu finns det många snygga mönster och material som inte känns vaxade. Flera gånger har någon kompis bett så mycket om ursäkt när de spillt och deras min när de hör att det är vaxduk är så skön. En blandning mellan lättnad och förvåning.

Nu ska jag sluta babbla. Vad jag ville säga är att jag är så glad för de där vaxade linnedukarna. Snygga och praktiska. Det gillar en inredningsfixerad småbarnsmorsa. Så, det var det.

Detta nedan är en favorit från Marimekko. Fina magnoliablommor letar sig fram över bordet. Perfekt när det inte blommar ute och längtan efter vår är stor.

Här en annan av mina favoriter. Rosa vaxad linneduk som används på påsk, sommar och kalas (som nedan, dotterns treårskalas).