Då kan äntligen vårt liv detta 2022 ta sin start. Precis när skolan skulle starta klev Coronan in i vårt hem. 1 av 5 testade positivt. Vi hade fått en försmak på vardagen och arbetslivet veckan innan men då var det fortfarande jullov för barnen och vi hade alla sett fram emot att få gå till vårt, var för sig. Jullov är mysigt och familjärt men efter ett tag så är vi nöjda och mätta på tv-kvällar, långfrukostar och noll-koll-på-klockan. Rutinerna som vi innan jul ville bli av med suktade vi nu efter. Fotbollsträning på lördag, basket på torsdag, trumlektion på måndag osv. Men nej så blev det inte.
En vecka till av samma rutiner som på jullovet med lite för sena kvällar, lite för långa frukostar och inställda aktiviteter. Bara det att vi var 5 här hemma som skulle sköta skola och jobb ändå. Telefonmöten, zoommöten, fotograferingar, läsläxor, matteläxor, franska verb och decimaler blandandes friskt i hela huset.
“Nu har jag faktiskt rast på schemat så jag tänker inte gör mer matte.” sa sonen. Att han hade börjat sin egentliga dag kl 09.30 istället för 08.15 var inget han lyssnade till. “Vad blir det för lunch?” hör jag någon fråga. Idag igen. Jag tyckte att jag alldeles nyss hade plockat bort frukosten. Och tagit ur tvättmaskinen, bäddat sängarna och plockat bort bilbanan från golvet. Jag som nu skulle göra min redovisningen för att skicka in. “Vad finns det i kylen?” motfrågar jag. Lyssnar inte riktigt men svarar: “Låter bra, gör nåt av det.”
Vi klarade av vår vecka. Matköp på nätet och ett hus i våningar, en natur runt knuten (tack för snön Kung Bore!) och wifi gjorde att vi klarade det. Vi var friska men var ändå tvungna att vara i karantän. En vecka var inte så farligt. Barnens läxor kunde göras online, våra jobba görs ju mestadels online ändå.
“Jag har lite ont i huvudet”, säger nån. Då jag köpt en hel drös av tester åker ett fram och med van hand görs ännu ett test. Positivt. Fast negativt. Ännu en vecka i karantän alltså.
Ingen tycker det här är kul. Jullovslivet som kändes som en dröm där nån gång vid lucia känns nu som allt annat än det. Vardagen – min älskade vardag med tydliga regler, scheman och rutiner. Klockan som ringer 06.45, barnen måste gå ut genom dörren senast 07.55, P1 morgon ihop med dagens andra kopp, scrolla, läsa och skriva agenda. Göra. Ge mig det tillbaka. Ekorrhjulet!
Våra vänner vi hälsade på i Berlin på höstlovet berättade om deras 20 veckor i karantän. Ett helt land i isolering i 20 veckor! Våra två veckor är ju då bara en kisspaus i jämförelse. Med ödmjuk tacksamhet är jag då glad över hur vi klarade detta. Och att ingen blev riktigt sjuk.
Jag har aldrig varit så tacksam över vardagen som nu. Några saker har jag identifierat som nya under vårt hemma liv. Företeelser och beteenden som uppståt ur detta. Några saker får gärna fortsätta, andra inte.
Karantänlivet & -reflektioner
Att unna sig. När man inte kan göra något utanför hemmet så blir matbordet och köket ens nöjesfält. Det har bakats massor, lagats lyxrätter, friterats spännande grejer, korkats upp dyra flaskor, dukats med finporslin.
Barnens initiativförmåga. Jag överraskades av hur de lätt tog sig an den digitala skolan. Den nära dialogen med lärarna över skolans lånade iPad hjälpte och fungerade. Och med lite av den självständighet jag såg dem skapa så kom också fler delar. Som att göra egna måltider. Luncher och mellis fixades helt själva av de tre tillsammans. Detta trodde jag inte de fixade och det ber jag om ursäkt för. Kanske jag curlat för mycket. I onödan.
Mitt inre kaos och yttre perfekta lugn. När jag hade matteprov i skolan var jag först tvungen att städa hela mitt rum för om det var kaos i huvudet kunde det inte vara det i mitt flickrum. Så var det nu bara det att nu var det ett helt hus jag var tvungen att städa, bädda, tvätta, diska. Det lär jag inte, bör jag inte fortsätta med.
Rensa och möblera om. “Jag gör det där en annan dag när jag har tid” har jag sagt om förråden och garderoberna här hemma. Nu hade jag tydligen tid. Och ja jösses vad jag rensat. Men skit rinner neråt som det heter så mycket av det som tidigare var gömt i garderober hamnade istället i källaren. Pain only moving som det också heter.
Ryggont. Jag har så länge jag kan minnas haft ont i axlarna då jag som barn växte snabbt vilket jag inte ville och kutade rygg i flera år. Men nu sitter smärtan på ett helt annat ställe, i ländryggen. Jag har inte rört på mig alls sedan dan före dan tror jag. Några få promenader, det är allt. Betalar priset nu.
Gammalt och beprövat. Det är mycket film och serier jag konsumerar nu. Och jag känner att jag inte pallar nya intryck mer. Lära känna nya karaktärer eller miljöer så jag har börjat om med House. Du minns tv-serien med den speciella läkaren som ställer diagnoser när ingen annan kan. Trygg serie. Du kanske vet detta men House är egentligen en modern Sherlock Holmes. House – Holmes. Han bäste vän heter Wilson (Watson), bor på 221B och istället för mord är det dödliga sjukdomar. Har du inte sett serien är det ett tips. Om du nu orkar ta in nya intryck tillskillnad från mig.
Jag letar mig tillbaka till mitt inlägg våren 2020, när pandemin var över oss som en chock och nyhet. Det får mig att undra – hur ser min verklighet ut 2024…
