Hej vänner! Passar på att skicka hälsningar från ett vackert, vintrigt Dalarna och Romme. Här är jag och familjen på en kort skidresa och det går undan minsann, på flera sätt. För första gången någonsin har vi alla kunnat åka i samma backar tillsammans och samtliga njutit av varje åk. Tidigare år har jag å maken turats om att åka själva eller hänga i barnbacken. Så roligt att se kidsens framsteg. Och det är intressant att se hur deras tre helt olika personligheter också visar sig i deras åkstilar; storebror är safty first och tar det varligt, mellandottern struntar helt i hur det bör åkas och kör sin egna grej och så har vi då lillebror som knappt stått på ett par lagg men ändå kör fortare än alla andra och vill testa svarta backar.
Jag kan också säga att, utöver skidåkningen, njuter jag galet mycket av att släppa vardagen, aktiviteter och rutiner för en stund. Lämnade ett kök med kaos för att få njuta av hotellrum och frukostbuffé.
Detta är tredje gången vi besöker Romme men det blir bara andra gången jag kan åka för förra gången hade jag så sjuka problem med min fot. Revanschsugen så det skvätter om det!
Första dagen anlände vi lite sent så det blev en kort dag i backen men det var precis lagom för att mjuka upp kroppen och minnas hur det nu var man åkte.
Nästa morgon var det ett fantastiskt dis över hela dalen. Som en drömvärld nästan. Inte det solvackraste vädret men ändå vackert.
Och apropå väder på semester måste ni läsa DENNA artikel. Tänk att det blivit så viktigt att visa upp sina resor på bästa sätt… Galet ju. Hos mig kan du vara säker på att få se äkta väder, ha ha!
Redo för skidåkning men först frukost.
Det imponerande storrummet med den majestätiska eldstaden.
Det har ska jag väl ändå stå mig på? En stadig skidfrulle rätt upp å ner!
Mina tre trallade troll. Snart ska kampen med alla skidkläder, hjälmar, pjäxor, skidor och stavar starta men det låtsas vi inte om. Lugnet före stormen…
Nån mer än jag som tänker på skivomslaget till musiken i Twin Peaks…
Tre spända skidelever.
När himlen och snön har samma färg.
Skidskolan tog slut och vi alla tog oss ut tillsammans.
Som jag skrev – första gången vi alla åkte ihop. Det värmde en mammas hjärta kan jag säga.
Något som värmde både kropp och mage var ett välbehövligt stopp vid våffelstugan.
Och där var vi INTE ensamma. Shit, vad alla går efter samma sov-och-ät-klocka för det var som om backen tömdes på folk och alla skulle äta samtidigt. Det var kö för att beställa, kö för att hämta ut maten och sedan så klart toakö, ha ha! Men – vi hade ju inga tider att passa så det var bara att ta det lugnt och njuta när väl maten kom.
Jag satsade på en klassiker – gulasch. Alltid gulasch till lunch när man har pjäxor på sig, eller hur?!
Våfflorna hann jag inte ta bild på för de slank ner fortare än en åkare i puckelpisten.
Vackert med julstjärnor ändå.
Massa åk i benen och med frusna tår tog vi oss in i värmen. Hurra för härlig skidåkning. En selfie var på sin plats. Så nöjd med hur jag fick in båda händerna i spegelglaset på brillorna.
Lyckades norpa 4 fåtöljer och hade en grym after ski med livemusik, varm choklad, chips och kall öl. Och så där härligt rufsiga i håret och lite svettiga på ryggen. Måste väl ändå vara enda tillfället man kan ses ute bland folk i en bar och just se helt tilltufsad ut…?
Gosisarna!
Kvällen lägger sig över landskapet och då härligt att få gå till rummet och svida om till kvällen. När jag var liten och var i Storlien (läs om vår resa dit 2017 HÄR) så var detta något folk tog på allvar. Det kläddes verkligen om och det kläddes upp till kvällsstass för det var olika sittningar i matsalen och seriös dansbana. Kan sakna det så jag kanske överdriver detta med att klä om till middagen. Men why not, det är aldrig dåligt tillfälle för att klä upp sig.
Godast på hela buffén – rostad kål, olika sorter. Vansinnigt gott å så enkelt egentligen.
Så otroligt häftigt med pistmaskinerna som kör utanför fönstret. Som rymdfarkoster i mörkret.
Efter middagen dra kidsen iväg, det är filmrum, lekrum, spelrum, världens bästa ställe för kurragömma samt att “hänga gubbe” alltid går att köra. Så länge du har penna och papper är livet aldrig tråkigt. Vi som alltid reser utan att ta med skärmar får använda fantasin för att sätta igång de små ibland men oftast fixar de det själva. Ska bli spännande nu på tågluffen…
Lillkillen brukar kolla av var vi är si så där var 20 minut men när det gått 30 minuter förstår jag att han somnat nånstans. Dags att kojsa hela ligan. Kanske bland det bästa med att resa på detta sätt, att vi vuxna också “får lov” att somna tidigt. Har väl aldrig drömt så mycket som här. Kanske den friska luften?
Men nu tackar vi Romme för denna gång och styr kosan hem igen. Får väl se om detta var den sista vintriga helgen vi fick i år.
