Äldste sonen, nästan 7 år, kom hem sent igår efter ha cashat in sin julklapp från farfar; att gå på teater tillsammans bara de två. (För övrigt bra presentidé!) Teatervalet föll på Ronja Rövardotter på Stadsteatern. En film som sonen inte riktigt vågat se, det är många läskiga moment men ändå kittlade det att gå och se pjäsen. Läskigt är ju alltid lite spännande.
Jag är väldigt intresserad av scenografi och en gång i tiden var det min plan att bli scenograf. Gått på mängder av föreställningar från tidig ålder (tack mor och far) och scengolven har varit allt från helt kala till enorma scenbyggen som man försvunnit in i. Älskar hur ett rum kan förändras och vi som åskådare färdas från framtid till dåtid utan att blinka tack vare den kreativa scenografin. Nu när det var Ronja så såg jag framför mig hur sonen skulle komma hem och prata om medeltida rövare i en lummig skog men så fel jag hade. Jag hade verkligen förutfattade meningar om hur det skulle se ut.
Här hade historien satts i en miljö som liknande Mad Max, en blandning av medeltid och framtid. Jag tror vi alla ser framför oss rumpnissarna som Ilon Wiklands bilder från boken som sedan överfördes till filmen av Tage Danielsson. Men här hade rumpnissarna apansikten och studsbollar som rumpor. Så klart! Varför ska man ge publiken det dem förväntar sig? Då blir det ju inget nytt.
Sonen visar stolt upp den ena bilden efter den andra från programbladet när han kom hem. Läskiga grådvärgar som ser ut som ökenfolket från Star Wars, Vildvittror som ser ut som transformers med spindelmunnar.
Jag blir lite tagen faktiskt. Här hade jag helt tydligt för mig att man skulle gå den säkra vägen och ge publiken det de förväntar sig och sen blir de bjudna på en ny resa, där historien (som var den samma så klart) förflyttas till en annan värld. Detta tar jag med mig! Att våga se på saker på ett annat sätt. Att inte ta den enkla, förväntade vägen.
Hatten av till Stadsteatern som skapat en sådan föreställning. Världens gladaste kille somnande snabbt igår. Fast han hade blundat lite när grådvärgarna var med, det erkände han. Det hade jag nog också gjort…
