Jag är i stan, sitter och sörplar en kokhet lunchramen mellan möte och rekvisitainköp när min telefon ringer. Numret är synligt men inget jag känner igen.
”Hej det är Tomas från X-banken och jag tänkte snacka med dig om dina IPK/IPS/SUP/SOS…” eller vad det nu är han säger. ”De har sjunkit rejält i värde och det är nog bra om du förflyttar dem. De är så låga nu att det är fördelaktigt med återköp. Är det något du önskar göra? För i så fall kan vi ta det nu på en gång. Om du loggar in på ditt Bank-ID så är det klart”
Alla varningsklockor ringer. Aldrig uppge några känsliga uppgifter eller logga in på distans utan att veta vem jag pratar med. Och vad är det jag har som han pratar om? IPK?
”Alltså nja, sånt här önskar jag nog göra på riktigt, på en bank” svarar jag och tänker att jag ska minsann avslöja honom. Att han snabbt ska lägga på luren och försvinna. ”Ja men vad bra, och helt rätt. Vi uppmuntrar våra kunder att just inte avslöja sin bank-id över telefon. Kan vi ta möte imorgon 15.15?” svarar han och jag blir förvånad. Var han på riktigt från banken i alla fall? ”Ja det funkar” svarar jag och tänker att han fortfarande är oärlig. Det var inte förrän jag faktiskt skakade hans hand morgondagen efter kl 15.17 jag trodde på honom.
Efter en timmas möte tackar jag honom. För första gången i mitt 48-åriga liv har jag förstått hur pension, sparande och fonder fungerar. Jag uttryckligen säger till honom att jag aldrig tidigare mött någon från en bank som förklarat så pedagogiskt, lugnt och sakligt som han nyss gjort. Och att den plan vi skapade fick mig så ofantligt lugn.
Jag har inte vetat om detta men i och med att jag gick ut därifrån med en rakare rygg och lättare hjärta så har jag uppenbarligen varit orolig för min pension. Det är något jag helt sopat under mattan till ”sen”.
Som egenföretagare så är jag inte så jättebra på det här med den administrativa biten. Jag är kreatör och det är jag jättebra på men jag är okunnig och fobiskt rädd för siffror. Att vara företagare så ska du egentligen vara bäst på allt – både det företaget gör, producerar men även det där som driver företaget framåt, att det fortfarande kan existera, så som ekonomi.
Med hans uträkningar så kommer det inte gå åt helvete för mig. Det finns en plan.
Nu har det gått en tid sedan vårt möte och jag kan komma på mig själv med att känna att jag tillhör en klubb. Vi som liksom har utstakat en väg för oss. Jag börjar se mig själv som 70-åring och jag kan se att jag är rätt snygg. Jag har coola solglasögon, någon scarf runt huvudet som är vackert av silverfärgat hår och att dagarna känns bra, jag har utrymme. Den där bilden har aldrig någonsin tidigare dykt upp i mitt huvud. Det har väl varit nästa år på sin höjd som jag kunnat se mig själv.
Som man sår får man skörda heter det ju. Om man tar min trädgård som referens och buketten här ovan, så är merparten av blommorna i den inte min förtjänst. Det är arv från tidigare trädgårdsägare, en växt fick jag stor planta av min mamma och några lökar har jag fått som present. Jag åker räkmacka. Kanske läge att se till att det blomstrar av egen maskin nu????
Varför har jag inte gjort detta tidigare? När jag jobbade på reklambyrå så var inte pensionspeng något som fanns avtalat i en lön. Det förväntades att man skötte det själv. Att vara reklamare är/var inte så bra om man ville bli lugn pensionär om man inte tar hand om sin månadslön och placerar själv. De få pensionspengar jag fått är för de år jag jobbat extra inom kommunen. Förbannar mig själv. Men är glad för att det blev nu i alla fall. För om ett år var det ju ännu senare.
Och jag är också glad för att jag inte bara la på där i luren. Att jag är en konflikträdd person som inte bara avslutar ett telefonsamtal när det känns galet. Jag vill ju inte att den i andra änden ska tycka illa om mig. Vid avslutandet av vårt möte uppmuntrade jag honom att vara lite bättre i telefon och han höll med. Men å andra sidan – han fick mig till banken och dealen! Kanske det var hans plan hela tiden, ha ha.
