I år var det första året jag hade möjlighet att gå på sommarfestivalen Lollapalooza här i Stockholm. Maken har gått med barnen två gånger (han var i Almedalen nu) så detta var barnens tredje gång så när vi fyra åkte ut till Gärdet var det de som visade mig vägen. Jag kände att där och då vände förhållandet mellan oss och jag bara älskade det. Nu var det jag som klev in i deras värld. ”Man går här och där visar man biljetterna.”
”Man går här och där visar man biljetterna.” Stadiga kliv framåt och in i smeten.
Lollapaloza är en musikfestival i dagarna tre och med fyra scener utspridda över rejäl yta. Mellan scenområdena är det full aktivitet, matställen, försäljning, happenings, sportområden, serveringar och ja hur mycket som helst. Till och med ett pariserhjul.
Full kaptiviertet exakt överallt och något jag hört om men inte riktigt förstått var hur familjeanpassat det är. Det är sällan jag upplever hur grånade äldre, tonåringar, förälskade unga 20-something-par, barnfamiljer, rockers, raveare ja exakt alla är på ett och samma ställe med lika mycket intresse.
Jag försökte komma på när jag var på riktig musikfestival senast och kom på den svidande sanningen att det nog är Hultsfred 1996. Det var ju riktigt sorgligt – hur har jag lyckats undvika detta så länge? Ja ja, nu är det ändring på det och denna gång med mina älskade barn. Det tidshoppet heter duga måste jag säga, ha ha.
Jag hade jobb fram till 13.30 så det var hem och byta om, samla ihop barnen och snabbt åka iväg vilket gjorde att vi sladdade in 14.55. Perfekt att då gå direkt till scenen med Molly Hammar och slängas in konserten som startade 15:15. Och med det var vi liksom igång.
Jag kan inte med ord säga hur fantastisk röst denna kvinna har. Det var en underbar konsert på 45 minuter vilket är rätt häftigt. Hur festivalstider hålls, konserter börjar när de ska och slutar när de ska. Folk springer mellan scenerna och ska hinna med allt. Det är konserter som pågår samtidigt så då får man välja men man ska då hinna mellan starterna i alla fall.
Festivalmat är inte av den där typen som klassas som fiberrik och fylld av vitaminer kan jag tro. Men vi tar seden dit vi kommer och frossar i friterat som sig bör.
Mellan scenerna är det då fullt med aktiviteter. Ofta är det varumärken som har ett tält eller liknande och istället för att bara bjuda på godis/chips/dryck så får man tävla eller göra något för det. Helt rimligt och gör stunderna mellan konserterna fyllda av roligheter.
Som denna chipskanon. Jag vill också ha en.
En artist jag inte kände till, Sabrina Carpenter, var riktigt bra och vi pausade i gräset. Och just det – alla barn under 12 måste ha hörlurar man får vid entrén. Ännu en sak som gör att man känner att alla är välkomna.
Jag var sjukt tråkigt klädd om man jämför med många andra. Jösses vad roligt festivalmodet är. Det är starka färger, glitter och paljetter, diamantstenar i fastklistrade ansiktet, cowboyhattar och sedan de som typ var nakna. bara det är kul att titta på.
Paus igen för att äta och leka lite.
Miss Li var vi sjukt pepp på. En timma av hits. Inte en enda låt man inte kan utantill. Vilken otrolig artist hon är.
Hon drog en enorm publik och bättre sommarkväll har jag sällan skådat. Klockan var 21 och det var 24 grader i luften. Solen lös stort och det blev ett magiskt dis över hela fältet.
Sedan var det Kygo. Jag gillar hans låtar när jag hört dem på radion men kanske inte kan hela hans repertoar.
Det var full pyro, scenshow, konfetti och ett himla tempo men jag kan inte låta bli att bli besviken. Han var… förlåt… tråkig. Har man ett helt hav av människor i feststämning och han står där uppe och säger: ”If you know the lyrics, please sina along!” Och det var typ det.
Bäst drag var det när han spelade Gimme Gimme av Abba. Ja ja, det var inte min kopp te men andra älskade det säkert. Och så är det ju, så ska det vara på festival.
Solen liksom vägrade gå ner. Hängde länge i luften och ville vara med så länge det gick.
Så där ja, ännu mer ”fibrer”.
Jag har gillat Mando Diao riktigt länge och de är så otroligt bra live. När de avslutade med ”Dance with somebody” var det som om marken lyfte. Alla på hela fältet dansade.
Och här hade barnen kapitulerat – deras mamma kommer inte sluta dansa bara för att de tycker att jag är pinsammaste som finns.
Sedan delade vi upp oss för första gången. Jag ville så gärna se Fat Boy Slim medan barnen ville se Travis Scott. Vi visste inget om varandras artister så det var en lätt match att bara bestämma att vi går dit vi kommer ha som roligast. Det här med mobiler är himla bra – man kommer aldrig bort från varann.
Inne i det tält som en av scenerna är placerad i, det jag skulle tro är DJ-tältet spelade en av mina favoriter från 90-talet. Jag är en gammal rave-tjej som har saknat nätter igenom när det begav sig men jag såg aldrig Fat Boy Slim då så detta var liksom som en klassåterträff. Ett möte med någon man känner men inte sett på flera flera år. Det var nästan så jag började gråta.
Och vad häftigt det var att stå i folkmassan helt själv och dansa utan att tänka på någon annan. Jag fullkomligt älskade det och svängde med både armar och ben. En av de mest underbara upplevelserna på senare år.
Sedan ringde barnen och var trötta vilket jag verkligen förstod. Jag klev lite motvilligt ut från tidskapseln där i tältet men glad över att se mina älsklingar och känna den enorma lyckan av att fått denna upplevelse ihop med dem.
Klockan 23.30 lämnade vi festen och temperaturen var fortfarande 24 grader. Vi var som i ett annat land på en resa vi just avslutat och med oväntat mycket energi började vi färden hem på t-banan.
Idag och på söndag fortsätter festivalen men en dag räckte för oss. Samtidigt så lovade jag för mig själv att jag måste boka biljetter till nästa år för detta vill jag ha mer av.
