Etikett: barnets utvecklingsfaser

Då var vi alltså här. I dag kliver vi in i Lillkillens åttonde månad och inget blir som förut.

När vi fick vårt första barn var ju allt så klart helt nytt och varje utvecklingssteg var en ny kunskap och utmaning. Vad vi läste på, frågade och googlade om allt och ingenting. Det jag i efterhand minns mest var att just den åttonde månaden var som en enda stor utmaning och ryggvärk.

Det var en månad av vakande, bärande, skyddande, vyssjande, tröstande, oroande. Han kröp fortare än vad vi gissade att han kunde krypa och ställde sig upp mot saker i rätt höjd. Föll lika fort som han ställde sig upp, så då var man (jag) tvungen att hela, hela tiden gå bakom och vara beredd att ta emot. Ryggen böjd som en övermogen banan.

I samma veva börjar ju barn i denna månade förstå att de inte “sitter ihop” med mamman och får seperationsoro. Blir rädda för människor de inte känner igen – tidigare har de smilat upp mot allt och alla.

Snacka om jobbig tid för en liten parvel som inte ens är 70 cm lång. Klart att det sovs sämre och känns oroligt. Då är det bara i famnen på en förälder som gäller. Där är det så tryggt. Och så en tutte i munnen, titt som tätt. Från att nästan slutat amma blir helt plötsligt dessa sladdriga hudpåsar jätteintressanta igen.

Där och då ville jag bara lämna över föräldraledigheten till maken och springa till jobbet. Att sitta med deadlines som en giljotin över huvudet, magkatarr, missnöjda kunder och omöjliga uppdrag kändes helt plötsligt som en ljuvlig situation.

Med dottern 1,5 år senare blev det samma sak. Kanske lite mindre av att klättra på saker och trilla men annars samma visa. Den stora skillnaden var att jag visste att det var en fas. 4-6 veckor av blod, svett och tårar skulle komma till sin ända och ut skulle det komma ett gladare, större och stoltare barn. Och förvisso även en sliten morsa med några nya rynkor men det var bara att ge sig in.

Och nu är vi här igen med lille trean. Han krypålar och blir inte lika snabbt nöjd längre. I stället för att 2 gånger sova 2 timmar i ett sträck på dan blir det  max 2 st 40 minuterslurar. Från att ha varit en solstråle 24/7 är han nu solblandatregn. Tuttar mig ner till en halv A-kupa om nätterna.

Men samtidigt gläds jag åt att han verkar då vara on track with things. Lyfter upp honom, kramar och säger: nu tar vi det lugnt, andas djupt, nu jobbar vi tillsammans och så ses våra riktiga jag igen om si så där 4-6 veckor. Hoppas jag!

Det är kväll och en mycket söt och liten kille grymtar  och formar munnen rund, söker sig till mig och grymtar igen. Jaha, då var det dax igen. Jag lyfter upp honom och för honom till bröstet och han slappnar av med hela kroppen.

Jag har lyckan och turen att ha en okomplicerad amning. Det finns mycket mat och det gör inte ont (vilket inte var fallet med storebror…). Men det är en lätt uppgiven känsla i mig när det enda jag kan, och får, göra mellan ca 17-23 är att amma. Det ammas och sen kommer en paus då jag kan laga middag eller leka med de andra barnen, sen ska det ammas igen. Så där håller det på.

Men, det är inte varje vecka det är så här utan det märks att det är under de berömda utvecklingsperioderna (även s.k. klängperioder). Då hjälper inte mycket mer än att ha en tutte i munnen för denne lille krabat. Jag å maken kallar det för Crazy Baby hours, för det är helt galet. Ammas, kräks, gråter, ammas, kräks, gråter… Och sen, helt plötsligt, är världen god och han skrattar, ler och vill snacka. Kl 23 blir allt toppen och livet är en fest. För honom. Jag är helt slut.

Men jag fick höra av min klocka BVC-kvinna att detta ätande gör ju att jag får sova bättre på natten då han inte vill äta mer än en gång, för att han har ju ätit sig rejält mätt. Se där, inget kräkigt som inte har något gott med sig.

Men nu låter det som om jag klagar (vilket jag kanske gör lite) så är amningen fenomenal som grej. Du har maten med dig överallt, kan alltid ge tröst och jag kan äta nästan hur mycket som helst för den lille killen är som en enda fettsugningsapparat. Sen så är det så mysigt att få den stunden ihop.

Vill bara tillägga att jag inte på något sett är emot dem som väljer eller måste använda flaska. Alla gör sina val och min amning funkar så bra så jag väljer den.