Följ mig:
Okategoriserade Personligt

Ett rum fullt av bara bröst och skalliga små gubbar

27 mars, 2014

När vi fått vår första son var allt så klart nytt, läskigt och förvirrat. Snittad och med en släng av förlossningsdepression skulle jag dessutom alltså ansvara för detta lilla liv själv när makens 10 dagar var över. Bambi på isen var bara förnamnet.

Lägenheten kändes väldigt trång och minutrarna kändes oändliga och timmarna ännu längre. Ut, ut, jag måste ut. Vågar jag det, orkar jag det? Efter två veckors bebisbubbla var jag tvungen att se att världen fortfarande fanns kvar. Att inte allt hade ställts på ända.

Laddade vagnen och skötväskan med packning nog för att klara en jordenruntresa och gick ut på gatan. Kunde folk se på mig att jag var förvirrad och viktig? Förmodligen inte men jag tyckte att jag var världens mittpunkt och min första ensamma promenad var något som borde hamna i historieböckerna.

Vart skulle jag gå? Planlöst mot stan eller ut i naturen? Det enda jag hade i huvudet var att jag när som helst behövde visa tuttarna och amma. Mjölkstockning kan man få av kyla hade jag hört förmanande ord om så amma inne var ett måste. Bäst att då hålla sig till byggnationer.

Aldrig har väl bilarna varit så många och kört så fort som denna dag. Gick stadigt framåt men med blicken in i vagnen. Inte stå still, då vaknar han, inte stå still, hela tiden röra vagnen. Nej nu vaknar han, nu måste han äta.

Befann mig vid Åhléns City och tänkte att det måste finnas en plats för mig, mina tuttar och min bebis. Amningsrum! Wow, det var nåt jag aldrig tidigare sett eller hört talas om. Tråcklade mig fram och hittar ett rum fullt med kvinnor med samma blick som jag – kombinationen av enorm lycka och kärlek till det lilla barnet, trötthet och “jag måste mätta mitt barn”.

Satte mig i en stor röd lädersoffa och lugnande ner mig och sonen. Han åt med stor aptit. Efter nån minut lyfte jag blicken och att börja prata med de andra mödrarna var som det enklaste i världen. Att vi hade ett gemensamt samtalsämne var ju solklart. “Hur gammalt är ditt barn? Är det en pojke eller flicka? Hur var förlossningen?” Detta var paradiset. Det fanns alltså kvinnor som hade det precis jag. Jag var inte ensam och var framförallt inte helt galen. Vi hade aldrig träffats tidigare och skulle aldrig träffas igen men i detta rum kunde vi säga vad som helst. Ett rum med en massa tuttar i luften och små, små gubbar och gummor som fick sin hunger mättad och en öppenhet jag nog aldrig mött på andra ställen.

“Va? Är din bebis bara två veckor? Vad duktig du är som tagit dig ut redan!” Var jag duktig? Nä, jag var bara tvungen att göra detta, komma ut i verkligheten. Och den verklighet jag mötte var helt fantastisk. Nu visste jag att jag skulle klara detta. Jag är en mamma och kommer klara det.

Nu med tredje barnet är jag så klart van, självsäker och luttrad. Positionerna för vad som är läskigt flyttas fram hela tiden. Det kommer komma situationer framöver som jag kommer känna är övermäktiga eller läskiga. På andra sidan dem kommer de säkert framstå som små de med. Den som lever få se!

Stort tack till ALLA de kvinnor jag mött i diverse amningsrum genom åren. Alla era historier, skratt och råd har gett mig mycket.

 
Klicka om du gillar

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Close