Bloggaren som kom av sig men skapade en bok på rekordtid

Årets midsommar firades i Skåne hos kära vänner som vi inte kunnat träffa på evigheter av känd anledning. Och som vi längtat. Både efter umgänget men även efter att få fira midsommar. Att faktiskt känna sommaren på riktigt, att semestern är bara en armslängd bort.

Jag har på riktigt aldrig jobbat så hårt som jag har denna vår. Och då har jag jobbat sedan 15 års ålder. För ett år sedan googlade jag på lärarutbildning och lediga jobb för pandemin slog hårt. Jag kände att jag inte alls ville leva och verka i en bransch som är så känslig. Att på mindre än ett år senare uppleva ett högre tryck på min lilla firma än någonsin är rätt himlastormande när man tänker på det.

Varför jag nämner detta är av två anledningar:
1) Jag hade jobbat skithårt rent ut sagt två veckor innan midsommar och sagt nej till typ allt som inte var relaterat till jobbet och min julbok för att kunna fira midsommar i Skåne. Vänner och familj, egentid, träning mm har fått läggas åt sidan.
2) Det har gått en vecka sedan midsommar och jag har fortfarande inte fått upp bilderna på bloggen. Och det är så klart av anledning nummer 1.

Mitt jobb har senaste vekorna bestått av boken och andra uppdrag som jag inte kunnat säga nej till eller redan åtagit mig. Och det har varit 7-dagars arbetsveckor med 12 timmar per dag minst. Bloggen har varit enormt lidande för jag har väl aldrig någonsin uppdaterat så här sällan som nu. När jag bloggade på Amelia och Sköna hem hade jag avtal med ett blogginlägg om dagen vilket jag liksom haft som ryggmärgsbeteende kan man säga även efter. Men då var det avtal och smisk på fingrarna om jag inte höll det. Nu är det jag själv som får ge mig smisk. Och just nu ger jag mig mest dåligt samvete för att jag varit urusel.

Men då jag istället fullkomligt sprutat ur mig material till jul kan jag LOVA att du kommer känna att det är värt att hänga med mig in i hösten och vintern. Fasen vad kul vi ska ha och vad jag ska visa upp en massa härligt. Jag har tjuv-visat lite på Instagram Stories om du kanske sett där?

Då jag ser er som läser detta som vänner, både ni som faktiskt är mina vänner på riktigt och ni som är mina digitala vänner vill jag förklara mig lite. Det finns ju liksom inget värre än när man skickar ett sms och det blir hängande. Man får inget svar. Och så kändes det från min sida här. Jag såg att ni tittade in men att jag liksom inte svarade.

Men jag vill tillägga så ingen missförstår mig: Att få göra en julbok har varit min högsta dröm i exakt 10 år (du minns? Läs annars HÄR) och att jag nu får göra den är så himlastormande att jag knappt vågar tro det. Så trots att det varit motigt med kort deadline, pandemi, prestationsångest och fönsterenovering som dödat allt mitt fotoljus är detta det ABSOLUT ROLIGASTE jag gjort. Så att ingen tror något annat. Jag är så nöjd med hur boken ser ut nu och allt, exakt allt kommer bli så fint och bra. Jag hoppas innerligt att du också ska gilla den.

Så här mycket ljus har det varit i vårt hem under årets ljusaste tid. På slutet kunde jag känna att jag började bli deprimerad. Att var instängd, leva i mörker, i 8 veckor är inte hälsosamt.

Jag har idag fått iväg det jag tror är det allra sista. Jag ska skriva ut alla 240 sidor och klämma på dem, titta på dem och vrida och vända under semestern för att den ska vara alldeles perfekt till tryck i augusti.

Jag har ett gäng blogginlägg i huvudet som jag önskar få ur mig innan jag går på semester. Detta år kommer jag inte lyfta en skärm under man semesterveckor. Jag har hela tiden under denna jobbperiod haft semestern som mitt andningshål och det ska så förbli. Jag kommer fotografera typ 300 bilder om dagen som jag alltid gör men inte med mobilen utan min kamera. För så fort jag tar upp mobilen så blir det lite instagram, lite mejl, lite Facebook och annat. Vips så försvann 40 minuter av närvaro med familjen. Så ska det inte bli. Basta.

Men med detta enormt långa inlägg som bara skulle bli ett hej så kommer du få lite mer av mig innan jag säger tack för denna termin. bara så du vet.