Vaknar upp till en magisk gotländsk sommardag och med naturreservat runt knuten tog vi på oss promenadkläder och packade badkläder. Vi skulle promenera Paviken runt.
Det är alltid roligt att besöka en plats man inte känner till ihop med några som känner den som sin egen bakficka. Vår promenad kunde lika gärna ha varit starten på ett maraton när man inte vet något om terräng eller längd egentligen. Bara att ge sig ut och ge sig hän.
Extra kul när det hela tiden är som avbrott och hinder på vägen. barnen hinner aldrig säga ”är det långt kvar” för det händer alltid något.
På Gotland heter det inte får och lamm utan lamm och lammungar. Precis som kaniner inte heter kaniner utan rabbisar. Lite språkkunskaper fick du nu, ha ha.
Som sagt, hela tiden något nytt.
Där klev vi ur naturreservatet och gick mot stranden, kusten.
Blå blommor! Det är något med dem som alltid känns overkliga. I alla fall ovanliga. Cikoria är rasande vacker alltså.
Salmbären, det gotländska goda guldet börjar mogna. Denna var sur som sjuttsingen så jag slog bort tanken på att plocka.
Framme vid havet. Dock något som försvunnit var solen. Nu var det där badet vi släpat badkläderna för inte en så attraktiv tanke längre.
Men att vada – det fick vi göra.
Ser du lammen?
Maken, den lille sälen badade så klart men sedan fick vi ta älgkliv hem för vi hade ju en lunchbokning på Djupvik. Som jag längtat. Återkommer med den.
