[wordpay_ad type=”float” blur=1]
Jullov och lediga dagar fortsätter. När vi frågar barnen vad de önskar göra så är ofta svaret Tekniska museet. Vi var där så sent som i augusti men det hindrar inte dem. För det finns ju mer att uppleva och göra än det vi hann md sist. Och när vädret bjöd på plusgrader och den snö som fallit mest påminde om en dåligt försök till Slush Puppie så var en inomhus aktivitet något vi alla önskade.
Men så klart måste man ändå få lite luft i lungorna så en promenad dit längs med Djurgårdskanalen fick vi börja med.
Nu är det tider med restriktioner så det är inte bara att traska in på museet utan vi behövde boka tid, vilket maken var duktig på att googla fram och boka, så vi hade slottid 15.00. En lunch på Etnografiska museet mitt emot blev toppen.
Sen var det då dags!
Jag tror inte att jag är ensam om att ha ett brydderi med barnens skärmtid. De tycker all tid de får är alltid för lite. Jag kan ibland känna mig helt uppgiven och orolig för den genration som växer upp där de inte kan leva utan en skärm i sin hand. Inte ens sitta på restaurang med sina föräldrar utan att samtidigt sitta med lurar och spela. Ja, jag är gammalmodig här.
Men! Det är alltid ett men. Som med varje genration så ska den äldre genreationen skaka på huvudet och oroa sig. För min generation var det VHS-filmer och dataspel. Oj oj oj vad det där videovåldet och Donkey Kong som skulle ta kål på oss. Men balansen – det är väl det jag nu är rädd för – det finns inget slut på internet. En VHS-kasett hade ett slut.
Vad jag vill säga med denna utläggning är att vuxna ska gå med sina barn på Tekniska och utställningen Play Beyond Play för här får man (läs jag) ta del av denna nya värld som är en hel industri, en hel generation som älskar och bemästrar. Barnen kunde ta sig an vilket spel som helst och sätta igång. Jag stod där med ett par VR-glasägon på mig och det var som om jag var ombedd att spela Mozart på ett piano. Fattade ingenting. Kidsen kunde ”spela en konsert utan noter” utan att blinka om jag ska fortsätta med metaforen.
Hälsningar en stofil…
Den stora utställning som nu pågår är om Mars. Då det är restriktioner så får det vara ett maxantal på varje utställning och varje avdelning vilket gjorde att man var tvungen att vänta på att få sig ett färgat band att ha över kroppen. Är korgen med band utanför tom väntar man på att en besökare kommer ut och överlämnar bandet. Smart lösning. Marsavdelningen var det för lång kö till och vi skulle dessutom på en föreställning så den utställningen får bli annan gång.
Jag bara älskar hur kemi kan bli till en show! Dessa två föreläsare/forskare gjorde ett magiskt jobb och om alla skolsalar kunde få denna typ av utbildning skulle nog fler älska alla NO-ämnen. Barnen älskade detta!
”Vilken jävla smäll” för att citera Dynamit-Harry
När klockan började närma sig 18.00 och jag trodde museet skulle stänga fick jag höra att de hade öppet till 22.00. Det är ju fantastiskt. Night at the museum tänker jag då på. Så här finns alltså inge ursäkter för att inte hinna.
Vi var i alla fall nöjda för dagen och redo att åka hem. Promenad tillbaka på Djurgårdskanalens gångväg som under dessa timmar frusit rejält. Det var inte en enkel promenad men vi klarade oss utan benbrott.
