En journalist frågade mig om jag har hela huset fullt av fjädrar så här till påsk och jag svarade snabbt nej. För jag har inte hittat nån som säljer snälla fjädrar och då får det vara. Sen kom jag på att jag ljög! Jag har ju en hel bukett med fjädrar på skåpet i matrummet.
Fast det är svanfjädrar jag under alla år vi hälsat på min mans pappa på Gotland hittat och samlat på mig på kalkstränderna i norr. Maffiga, kritvita vackra fjädrar svanarna tappat i farten eller plockat bort gamla? Oklart men snälla fjädrar är de i alla fall.
Blir väldigt vackert i sin enkelhet. Jag har gjort fjäderbuketter tidigare, se från 2015 HÄR. Dock då med fjädrar jag idag inte kan stå för. Tänk vad man lär sig och har möjlighet att förändra sig.
Denna lilla gula träkyckling fick jag i ett påskägg av maken för flera år sedan och et viktigt litet pynt. Men den står på något än så viktigare. Nämligen en gammal förpackning jag fått från barndomshemmet.
När jag var liten var det vackraste pyntet till påsk stora tittägg som stod på högt upp finskåpet (det med kristallglas och silverbestick vid matbordet i vardagsrummet). De så kallade tittäggen. Som stora ihåliga ägg gjorda av socker med kristyr på och botten var öppen. Som ett fönster att titta in i ägg och där inne var det som en liten scen, pappfigurer uppställda som på teater.
Ju äldre jag blev och ju längre jag blev så kom jag närmare och närmare dessa juveler. De var så ockra och ömtåliga. OCH AV SOCKER. Tror du jag och min bror kunde låta bli att slicka på dem??? Varje år! Inte något man kanske skulle rekommendera – att slicka på ca 20 år gammalt socker med ett års mellanrum mellan slicken.
Inte så konstigt kanske men mamma tyckte att äggen skulle tackade för sig ett år och slängde dem. Men en ask sparade hon och de är ju nästan lika vackra som äggen var. Så därför får en tom låda stå med som pynt.
Och konstigt, inget barn här har slickat på dem…
