Nöjd? Jag får en sån känsla av att vara nöjd är något töntigt. En nöjd person upplevs som ointressant, någon som inte är med i det trendigaste, den som inte vänder nosen dit ljuset lyser eller kanske till och med någon man undviker att vara nära för den står still. Men när jag tänker på det – är det inte precis nöjd något eftersträvansvärt? Att vara nöjd är väl egentligen det mest moderna man kan vara?
Varför strävar så många efter fler följare och nya bekanta, högre lön, större bostad, nytt kök, större muskler, längre fransar, ännu en klänning, längre resor, tjockare hår, fler skor, smalare midja, proppfull sminkväska, fler blomrabatter, mer kuddar i en ny soffa vid ett nytt soffbord…? Är då inte att gräva där man står, jobba med det man har och värna om de som redan är runt dig istället det mest moderna vi kan göra?
Jag är inte framme än vad det gäller konsumtion, jag är inte den mest hållbara men mer medveten om mina beslut idag än för några år sedan. I de steg jag tar försöker jag inspirera men kommer aldrig vara 100% klimatkompenserad. Jag kommer garanterat prata om härliga ting jag ser och jag vill själv designa ting jag har idéer till. Men jag går mer mot nöjd så att säga.
Sedan till det privata så känner jag att de nära vänner jag har är de finaste jag vet men jag hinner knappt med att träffa dem så varför försöka bli poppis i kretsar som är nya för mig? Detta slog mig för ett tag sedan att jag vill sluta jaga ”gillan” i både det professionella och privata. Hellre ha några få nära och kära än en stor skara otrygga och okända. När den tanken slog mig så var det just känslan av att det jag ville vara nöjd. Men då frågan – får man vara nöjd?
Ja, det får jag! Det är det som jag landar i. Jag vill känna mig nöjd med mig själv, att sitta i soffan och kolla på film utan att osa av FOMO (fear of missing out), vara mer i nuet tillsammans med personer som lyfter mig. Hitta det som betyder något på riktigt. En kram av en vän är alltid bättre än en ”like” på insta.
Jag kan bara inse att jag har att jobba med men är nyfiken på denna känsla jag har. Och jag undrar om ni inte är fler som tänkt samma sak. Den tid vi lever i just nu är väldigt intressant – vad blir nästa steg mån tro?
Fint skrivet, vi alla borde sträva efter att vara nöjda!
Min farmor var förnöjsamheten själv och jag har fått omfamna att denna känsla finns också i mig. I förnöjsamheten dröjer sig ett visst mått av lathet kvar. Alltså, det kan upplevas som att en person som inte pluggar vidare, strävar efter att bli chef, skaffar större och flådigare boende är lat, inte nöjd. Jag är så med dig i dina tankar. Hoppas att du kan omfamna dem och låta dem leda dig till en plats där de får landa. Du har ju ett jobb som på något sätt kräver mängd, både för att få uppdrag och för att få inkomst… Läs mer »
TACK Monnah för dina fina ord. Och hurra för lathet. För ur den kommer tristessen och ur den kommer kreativiteten. Så tänker jag, ha ha.
Kram
Helena