En fantastisk promenad ner till Mälaren genom vårt område gjorde mig nästan snöblind. Snön är gnistrande vit och ligger tjockt på marken och träden. Och sedan de vita funkiskåkarna som nästan är som kamouflerade i naturen. Det är mest de stolta ståtliga tallarna som reser sig som siluetter mot himlen.
En solgata med en sol som i kylan blir oval. Vad heter det väderfenomenet?
En vacker svan står på huvudet. Något väldigt komiskt med den lille fjäderstjärten upp i vädret.
Jag läste nyss att det är nu bevisat att vinterbad inte ger några kroppsliga fördelar. Jag tror nog att de som njuter av att vinterbada kommer fortsätta ändå men jag som knappt badar på sommaren lyssnar så klart på forskarna. Bra att kunna skylla på dem när någon kommer med förslag om iskalla upplevelser.
vart man vänder sig är det som ett vykort.
Rosig och solig.
Hur vitt inte alls är vitt.
Vänder mig om och ser min ”by” – Södra Ängby. Eller som den också kallas ”Den vita staden”.
Ett namn som nog aldrig har varit så passande som nu.
Alla hus är kulturminnesskyddaje och faktiskt tallarna också. De ingår i stadsdelsbilden.
Till mitt förtret för mängden kottar jag krattar årligen är inte nådig!
Avslutar min promenad med vyn mitt emot vårt hus. Här skulle det stått ett hus men när det begav sig, 1940, fann man vad man trodde var en vikingagrav så här är det tomt på tomten. Inget vi tänkte på när vi var på husvisning men är väldigt glada över den fina vida vyn vi då fick på köpet.
Och vikingagraven… Nä, det var bara ett hål tydligen. Så kan det gå…
