Folegandros är den grekiska pärlan

Äntligen Folegandros! Ja så kändes det när vi närmade oss land. (Resan dit skrev jag om HÄR) En ö jag nu besöker för tredje gången men har ofta i mitt huvud som en plats jag mår 100% bra på. Du har säkert också sådana platser, där liksom allt faller på plats.

Första gången jag var här var på en båtluff med min man (då pojkvän sedan ett år) 2000 och andra gången 2018 med alla barnen. Det var stor skillnad på staden med 18 år mellan så klart så jag var nyfiken på utvecklingen nu, 6 år senare. Då, för 24 år sedan, var detta en helt orörd liten by med tre restauranger och en ouzeria.

Vi blev hämtade i hamnen med bil av det hotell vi bokat, Polikandia. Hamnstaden är liten, knappt en stad, för det är uppe på ön som huvudorten ligger. Och den är vanskligt men vackert placerad precis på bergskanten. Som sin granne på Santorini.

Vi tog oss till rummen för att snabbt packa upp, ett snabbt dopp i den mycket efterlängtade poolen och gå ner på stan. Eller alltså, gå runt knuten från hotellet. Maken behövde jobba så vi 4 tog på oss uppdraget att fixa balkongsnacks. Detta är en mycket viktig del i vårt resande: efter dagen och innan kvällen sitta på en balkong/terass och njuta av något gott, lyssna på spellista vi alla 5 gjort för resan och spela spel. Helig stund.

Nu var vår balkong otroligt liten men finns det hjärterum…

20:43 går solen ned. Det är tydligen inte som hemma i Sverige att tiden ändras mycket dag för dag utan denna solnedgångstid är given. Så den förhåller vi oss till. Den ger när vi går ut på stan för middag.

Stan ligger högt upp på klippan, på kanten till den mest fantastiska solnedgången men till skillnad från kändis-ön Santorini så vetter inte hus och gator mot havet här. Tvärt om, staden är en stor fasad mot havet som skydd från vinden. Men vid torget där staden börjar finns en låg mur med öppen vy. Där har det byggts som en teatertrappa att sitta och njuta av skådespelet när himlen skiftar färg och solen försvinner bakom grannön.

Av trygghet, nostalgi eller för att det var skoj vet jag inte men vi gick till den restaurang vi hade starkast minnen från från förra gången.

Men det var stor konkurrens för oh my vad stan har växt. Vi fick reda på att det nu fanns 24 restauranger. Förra gången 12 och vid vårt första besök hit år 2000 var det 4 st. Växtvärk? Kanske men de har ändå lyckats behålla den unika känslan så jag tar tacksamt emot utbudet.

Vår lille kille är inte pigg på grönsaker. Det vägrar han nästan att äta men är inte alls rädd för rätter man kanske skulle tro var lite utmanande. Han slukar en bläckfisk på två röda till exempel.

Det är ungefär samma känsla som på Antiparos med gränder, torg, bukter och restauranger men mycket mer… äkta. Ja jag vet inte vad jag ska kalla det men här är det inte lika flirtigt turistigt utan mer genuint och litet. Fast för 24 år sedan var det så klart än mindre.