Att högtider får känslorna att rusa är känt. Du kanske känner frustration över släkten som inte bidrar vid midsommar, blir besviken på familjen som inte kommer vid jul eller känner saknad vid dagar som idag. Fars dag har gått från fest till saknad för mig. Men börjar kanske flytta mot det tidigare ändå.

Jag är nyss hemkommen från väldigt påfrestande och kall cykeltur till kyrkogården. Min kondition kunde absolut vara bättre. Och jag är nu fullt övertygad om att de varma vantarnas tid är här. Men mest påfrestande var det på själen.

Det är snart 6 år sedan jag och vi förlorade pappa. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Eller saknar honom. Fast det är så underligt hur närvarande jag tycker att han är. I drömmar och i händelser. Hanna Hellquist skrev en sådan fin krönika här om veckan, om att hon såg sin pappa i ett gathörn fast han dog för många år sedan. Det händer mig så ofta med. Och det konstiga är att jag för nån sekund är redo att släng upp armen och vinka och ropa på honom för att sekunden senare komma på att det omöjligt kan vara han. Och då drabbas av sorgen på ett helt otroligt hårt sätt. Sist var det i Blackeberg och jag var där för att handla. På väg hem mötte jag pappa. Så klart var det inte han men det var det jag trodde. Jag bet ihop, passerade den söte äldre mannen för att sedan tokgråta på öppen gata.

Fars dag var alltid bakverk hemma. Pappa älskade allt sött och tog exakt alla möjligheter att fira och fika. Nu när han inte längre är med oss så känns det allt annat än rätt att fira men fira minnet vill man väl göra?

Sedan har jag tre barn som vill fira sin pappa. Så att skifta fokus från min sorg till barnens glädje är väl lite det livet handlar om? Så imorse blev det finfrukost far fadern i huset. Okej, barnen kanske inte gjorde jättemycket men det var ändå deras frukost för pappan. Och den nyvakne pappan hade helt missat att det just var fars dag så det blev ju extra överraskning då.