Något i mig har skavt ett tag. Livet har rullat på så vansinnigt snabbt och den typ av vardag och helg som var självklar förut har helt försvunnit. Vanliga vardagar med jobb och helger som var lediga för alla. ochVi kunde planera för att vi alla fem skulle göra något tillsammans för inga barn hade inte några egna agendor. De fick haka på det vi vuxna bestämde. Vi var tillsammans och det var noll stress. Sedan hände något.

Barnen blev äldre med mer plugg och fler aktiviteter samt egna helgplaner. Mer regel än undantag att vi inte var alla fem hemma. Men inte bara det: jag och maken har jobbat sju dagar i veckan. Helgerna har inte existerat som en ledig tid utan mer flexibel tid. ”Jag vill hitta på nåt!” sa dottern för ett tag sedan. Och det var en hemsk känsla att då säga att det inte skulle hinnas med då jag och maken hade alldeles för mycket att göra. Så i veckan så sa jag tidigt till alla att ni måste hålla en dag ren – vi måste göra något ihop igen. Och denna rena dag blev i går söndag.

När planeringen var lite spontan så lyckades vi boka sista bordet på K4 på Pampas marina för att äta brunch och efter maten ta en promenad i Hagaparken. Det var något vi alla kunde enas om att göra. Många viljor och tankar resulterade i detta.

Jag försöker minnas men är inte helt hundra men jag vågar mig på att säga att jag ätit där tidigare men inte brunch och inte på vintern. För mitt minne säger utomhus på pontonen…

Varmt, stimmigt och fullt. Alla åldrar.

Vi kom in när alla andra redan börjat sin brunch och bordet tömdes och fylldes om vartannat. Ett bord för kalla rätter och…

… ett för de varma.

Missförstå mig rätt nu men under pandemin levde vi ett helt fantastiskt liv. Om vi bortser att det var ett dödlig virus som for över världen så fick det oss att komma samman och leva ett enkelt liv. Det i kombination med att vi då hade små barn som inte hade krav på några större utsvävningar så var vårt liv väldigt enkelt. Vi skapade vår bubbla med grannar med barn i samma ålder och vi var varje helg ute i skogen känns det som. Nu när vi hade vår söndag ihop och inga krav så inser jag hur viktigt det är att skapa de här stunderna. Vi reser mycket ihop men då är det just resandet som är grejen – här är det en liten stund av paus ihop för en dag i vardagen.

Desserter av det söta slaget. Bra att fylla på med energi för efter maten var det dags att ge sig ut i friska luften.

Vi hade två val i Hagaparken: ta en promenad eller göra ett besök på Fjärilshuset. Vi hade inte bestämt utan tänkte att det tar vi när vi börjar gå.

Ett litet still snöfall och -3° gav en perfekt vinterkänsla. Och då det inte var lockande att gå in i tropiskvärme i Fjärlishuset bestämde vi oss för promenad. Okej, en liten protest från den yngste i sällskapet men det gick fort över.

Och med den vackra snö som fallit var det som att gå i en tavla. Så vackert överallt.

Med min nostalgiska inställning så blir jag så varm av att se syskonbråk. De fajtas, skriker sluta för full hals, brottas och sedan skrattar högt. ”Mamma, ta bort honom/henne!!!” säger de två yngsta om vartannat. För ett tag sedan hade jag exploderat, skrikit sluta jag med och separerat de två men nu njuter jag. För det här är en av de där sakerna som nu mer sker så sällan. Om nåt år lär de aldrig komma på idéen om att brottas i snön. ”Lös det själva men tänk på att ni blir blöta och kalla om ni trillar” svarar jag och båda blir lite irriterade över att jag inte lyssnar på just hen och säger till på skarpen åt den andre/andra. Man vet aldrig när något sker för sista gången och jag vill inte att den gången ska minnas med bilden av en tillrättavisande mamma.

Jag tog också tillfället att berätta sagan om Peter och vargen för det var ett himla tjat om vad den andra gjorde, kan jag lägga till. Att skarva med sanningen är inte så bra för när det väl gäller vill man nog ha en mamma som står bakom en till 100%…