Är du en småbarnsförälder som brottas med en mindre ångest av all den skärmtid barnen har? Jag är i alla fall en sådan. Lever i tron och i hoppet om att barn ska vara ute, leka i det fria, låta fantasin flyga och att de ska tycka att en myrstack och en hackspett är det mest intressanta de sett och glömma tid och rum. Tyvärr sker inte det så ofta som jag skulle önska. En iPad eller Bilar 2 är tydligen ett bättre alternativ. Även om Bilar 2 setts 68 gånger…
Jag slåss mellan den nya tekniken och min inre Skogs Mulle som känns som, bör vara, ett bättre alternativ. Vet inte om jag lever i en orealistisk världsbild. Klart barnen tycker att ett spännande robotpussel på en läsplatta är mer intressant än att ännu en gång vattna morötterna. Hör mig tjata om att det är fint väder, lyssna på fåglarna, kom och gunga, nu går vi på upptäcktsfärd mm, mm.
Men plötsligt sker det. Helt på eget initiativ från barnen. De ber om att få ta ut saker. Leka. Göra saker. Att låta dem trötta ut sig på den där förbannade skärmen gav mer resultat än mitt tjat. De får helt enkelt välja själva.
Lite av mitt dåliga samvete rinner av mig och ser dem vara kreativa UTE och vara som vanliga sommarbarn. Tills middagen är avdukad och frågan ”Får vi titta på Bilar 2 nu?” kommer. Jag har i alla fall gett dem alternativ och de verkar kunna bolla de två världarna bättre än jag.
Vad var min tids djävul? Videovåldet? Serietidningar? Donkey Kong? Minns att jag satt med LP-skivor med sagor och nedkortade varianter av Disneyfilmer så som Djungelboken, Aristocats och Bernhard och Bianca och lyssnade på dem om och om igen. Var det det farligaste då? Var lösningen på det att gå ut och leka? Var vi en förlorad generation?
