En dag i Venedig som var som en hel vecka

Resan till Venedig var lång (som jag skrev om igår) men energin var stark att få ge sig ut och se denna magiska, mytiska stad. Efter en god frukost hemma i vår hyrda lägenhet, med bekväma skor och öppet sinne tog vi fart. Nu skulle vi uppleva.

Det första som måste plåtas är ju de vackra gondolerna. Varenda en är som tagen från någon vacker film från förr. Och hur de där gondoljärerna lyckas parera mötande båtar, hantera trafikstockningar och smala passager är över mitt förstånd. Kräver nog sin erfarenhet.

Lite kuriosa om gondoler och Venedig…

Den här karaktäristiska fronten är inte bara vacker utan är även en motvikt till gondoljären. Ska väga 14 kg tydligen.

Sedan är de där 6 styckna flikarna en hint om de 6 styckna stadsdelarna av Venedig. Flikarna syns även på stadsflaggan som finns här ovan till höger.

Nu snackar vi kvalitetsloppis! Så himlans nedrigt att man ska luffa med ryggsäck för det är ju omöjligt att få hem glas utan att krascha. Och det är nästan smärtsamt att vara i Venedig om man är förtjust i glas som jag och ha ryggsäckspackning för här är det just glas som är specialiteten. Muranoglas is da shit.

Vill man göra en tidsresa så är det just det man gör här. Man liksom bara väntar på att Audrey Hepburn ska vinka från Rivabåten eller att handelsmän i 1600-talskläder ska komma runt hörnet.

Är man sugen på glass, bakverk eller kaffe så behöver du aldrig ta mer än två steg kändes det som. Italienarna är förtjusta i sina gofikor.

Markusplatsen

Vi hade inga fasta planer för dagen utan det var promenera oss runt staden och ta de landmärken som kom i vår väg. Som Markusplatsen tex.

Om Paris har Eiffeltornet, London har Big Ben och Rom sitt Coloseum så är Markusplatsen Venedigs arkitektoniska symbol.

Den fantastiska St Markuskyrkan, Venedigs katedral, med alla sina utsmyckningar jämnte det lite stramare och grafiska Dogepalatset på det stora torget vid kajen mot Adriatiska havet.

Delar av det stora torget på Markusplatsen ligger nästan förjämnan under vatten. Nu vet vi ju att det är ännu värre än på denna bild. Den största översvämningen på 50 år pågår just nu. Får ont i hjärtat när jag tänker på hur skört allt det vackra är.

Må allt detta magiskt vackra få återuppstå och leva vidare. Ja, man suckar och kippar efter andan.

Suckarnas bro

När jag var här 1990 så vet jag att jag stod just här och såg på suckarnas bro för det är det enda jag minns faktiskt.

Bron mellan husen har fått sitt namn av att i huset till vänster låg domstolen och de dömda fångarna gick över till andra huset för sitt straff. Där emellan ska det då ha suckats.

Allt är som en tavla här. Den här bilden känns nästan som någon målning från historien.

Arkaderna runt Markusplatsen är så vackra. Här ligger det legendariska Café Florian men att köpa en kaffe för lika mycket som för en hummer (typ) hoppad vi över.

Harrys bar

Sedan lämnade vi Markusplatsen för att gå bara något kvarter bort till Harrys bar. Kanske världens mest omtalade bar?

Här ska Hemingway suttit och skrivit och alla de kändisar som släckt sin törst här verkar otaliga. Vet inte vad jag hade väntat mig egentligen men hade väl inte trott att det var en väldans liten bar med ett fåtalet bord. Överraskande mysigt.

Och återigen var det som att kliva in i en annan tidsålder.

Utöver alla kändisar som klivit in här så är Harrys bar känd för sin signumdrink; Bellini: Champagne och vit persikopuré. Här föddes den snygga och goda drinken. Klart jag var tvungen att ta en jag med. Kostade som en hel måltid, ha ha.

Jag blev väldigt inspirerad av inredningen. Mitt funkishjärta plockade upp både det ena och andra.

Jag och dottern funderar över hur man tar sig till sina båtar som är parkerade i kanalerna. Visst måste man ta båten till båten?

Peggy Guggenheim

Guggenheimmuseet i New York är en av världens mest kända museum men att det även finns ett i Venedig kanske inte all känner till. Men detta är inte riktigt ett museum på det sättet utan detta är Peggy Guggenheims egna hem (ett helt palats!) och hennes samlingar.

Peggy Guggenheim älskade konst och stöttade unga konstnärer som hon trodde på. Här hemma hos henne finns alla kända konstnärer nu samlade på väggarna. Och hennes livs historia är så enastående. Du får läsa mer HÄR för hon är en sann inspiration!

Och hon var ju för cool. Kolla in brillorna till höger. Och till vänster finns en son som börjar storkna på konst. Helt klart dags för energitankning.

Caprese – den mest italienska salladen till mig och…

… gelato till barnen.

Rialto

Ännu ett landmärke är den kända bron Rialto. Den mest kända och det sägs även vara den äldsta bron. Bred bro med butikslokaler mitt på.

Sonen är världens mesta djurälskare och här blev han kompis med en italiensk trut. Här på skuggsidan lärde vi känna fåglar och på den andra var det makalös solnedgång.

Hur vackert kan det bli?

Promenerade lite på måfå och möter de vackraste vyerna, scenerna och liven. Som här är ett helt gäng barn som spelar fotboll och jag slängs in i en svartvit Fellini-film på en gång.

Jag älskar rostade kastanjer. Så underbart pilligt att skala och äta det varma nötköttet.

Dags att vända hem igen för att ladda om. Då tar man en vaporetto – en pendlande båtbuss.

Först trodde jag att hållplatsen var själva båten.

Kvällen lägger sig och staden får ett helt annat ljus. Återigen som en tavla.

Paradiso Perduto

Vi hade fått tipset att äta på Paradiso Perduto. En liten genuin fiskrestaurang med livemusik ibland och ett himla härligt liv. Här är det liv och rörelse. Sittande gäster, bargäster som rör sig lite överallt och sedan folk som kommer och käkar lite över disk.

Som att kliva in i en varm mysig famn.

Kärlek till mat med generösa fat överallt. Tallrikar plockas ihop av personalen bakom baren.

Alltid pennor med oss och ritböcker vi köpte på Guggenheim.

De här gratinerade musslorna med körsbärstomater satt som en smäck.

Eller vad sägs om detta förrättsfat? Så mycket gott och härligt.

Men kvällens klo var ändå ostpastan!

Till bordet kommer en kock rullandes på en vagn med nykokt pasta i en kastrull och gigantisk urgröpt ost. Han slevar över pastan i osten som med sin värme smälter osten.

Och så här ska peppar malas.

För att citera Sofia Loren: I’d much rather eat pasta and drink wine than be a size zero! Ett iv utan pasta är inte ett liv för mig. Och jag bara älskar bordsbokningen på väggen!

Att gå hem i den mörka Venedigkvällen är något alla borde få göra. Så magiskt.

Jag tror inte jag behöver berätta att vi var nöjda med vår dag och helt utmattade av alla fantastiska upplevelser.

Dagen därpå skulle vi till öarna strax utanför Murano och Burano. Det var en minst lika häftig dag. Återkommer med det.