Uttrycket att man visar vad skåpet ska stå älskar jag. Om man backar lite från scenen där det sker så är det alltså någon som inte bär det tunga skåpet själv som bestämmer och visar tydligt, säkert med hela handen, var skåpet ska ställas ner. Hur många gånger önskar man inte det – att man får vara den som oemotsagd få bestämma det slutgiltiga?
Nu var jag kanske inte så barsk som uttrycket säger ovan utan mer med en ”visst blir det bra här?” när skåpet bars in. Lite trevligare men familjen vet nog att det inte var en öppen fråga utan mer en retorisk sådan. Jag visste exakt vart skåpet skulle stå.
Men vad är det för skåp då??? Jo, detta är ett skåp som funnit i mitt föräldrahem och mamma hade alla sina vackra dukar i det. Jag älskade att öppna den knarrig dörren, känna doften av sköljmedel och mjukt tyg. Varje gång dörren öppnades var det också första steget på festligheter. Först på med duk, sedan resten. Mamma dukade varje helg för stora, roliga, kreativa middagar. Om du någonsin undrat vart jag fått all min inspiration ifrån kanske du nu fick svaret.
När min äldste bror flyttade hemifrån fick han med sig skåpet. Det har passat superbra i hans olika hem och så kul att det fått användas flitigt precis som vackra saker sig bör.
Nu flyttar han och svägerska till lite mindre när mina brorsbarn lämnar boet och detta skåp kunde då få fortsätta leva i mitt hem. Jag blev så glad för jag kände på en gång att det absolut skulle passa bra i både stil, storlek och användning.
Två snabba mobilbilder när skåpet precis burit in. Perfekt där på en gång!
I matrummet har vi en vacker gammal buffé, som det heter, i mörkt trä, köptes på auktion 1999 och på väggen ovanför ett fint danskt vitrinskåp som jag köpte förra året, också det i mörkt trä. Mot den gröna väggen blev det toppen och med detta skå blir det tre fina ting i samma bruna träfärg. Alla goda ting är tre eller hur?!
I skåpet får jag äntligen plats för mitt finaste vit-blå porslin. Nära till bordet som det just ska få dukas upp på.
Nu kan jag nästan smygöppna varje gång jag går förbi bara för att njuta av knarret och vyn därinne. En porslinssamling jag byggt upp sedan 1994. Sakta men säkert fylls det på. Kanske att min samling av jultallrikar dock nått sitt tak. Går ju inte in fler, ha ha.
Det som är lite roligt med skåpets historia är att det är två små hål upptill. Det sägs att min farmors pappa, som var överste, skulle haft en övning med sin dotter (alltså farmor). ”Om kriget kommer är det bra om du kan skjuta” så hon fick hålla en liten revolver, luftpistol typ, och ska ha skjutit iväg två skott in i skåpet. Denna historia har vi levt med men jag börjar undra sanningshalten i den. Kan det vara hål efter en hasp…? Inte lika kul tolkning så klart. Barnen älskar att deras morfars mamma var en skjutgalen tjej som sköt vilt i lägenheten i stan förra seklet. Jag låter dem tro det.
