Skärstorsdagen för 15 år sedan är mitt livs värsta och bästa dag. Efter en oändlig natt med en kamp jag inte visste om min kropp skulle klara kämpade vi, jag och bebisen i magen, men det verkade inte gå.
Värkarna är avgrundsstora och jag är trött men tröttare visade sig barnet vara. Plötsligt börjar det pipa i alla maskiner vi är uppkopplade till och in rusar personal. Det trycks på en knapp och sängen jag ligger i rullas iväg. Allt går så fort att inga ord hinns sägas. Ingen har tid att förklara för det handlar om sekunder. Jag väser ett ”ja” när mitt personnummer ropas ut i operationssalen men mer än så får jag inte ur mig. Men inom mig skriker jag: ”vem är det som dör? Jag eller barnet?”
Sen är jag borta. Nedsövd innan jag förstod vad som hände. Urakut snitt. Barnets hjärtljud var borta.
Jag vaknar och somnar igen, om och om igen. Jag vill bara sova, är så trött, men någon vill väcka mig. Jag förstår inte var jag är, vet inte vad som hänt men när jag känner efter ligger en liten varm parvel på mitt bröst. Andas lugnt och ammar som vi två aldrig gjort något annat.
Vår perfekta lille son kämpade och överlevde mot alla odds. Jag hade varit med om det värsta och det bästa.
De sa att det var påsk, att det var skärtorsdag. Där och då visste jag inte om det var natt eller dag, sommar eller vinter utanför fönstret. Jag visste bara att från och med nu kommer livet vara helt annorlunda.
