Det är med ett tungt hjärta, tårar i ögonen och klump i halsen jag nu skriver detta. Vår katt Birger mår inte bra, han orkar inget och vi ser på honom att hans busiga, glada själ inte finns kvar. Vi förstår att det är dags för honom att få somna in. Men det går inte att ta in. Vill inte.
Han och Bernhard har varit med oss i 11 år, skrivit om hur vi fick våra katter med husköpet HÄR, så det är en familjemedlem på alla sätt som vi måste skiljas från. Hur gör man det?
Alla som har haft husdjur förstår känslan och säkert minns att stunden man måste säga farväl. Jag har haft kaniner som barn och de somnande in själva hemma så där ”slapp” jag vara den som tog ett beslut om när döden skulle inträffa. Och det är det här jag har så svårt för. Jag kan inte se hur jag ska klara av det. Vet inte om mitt hjärta kommer klara det.
Han har lurat döden så många gånger, minns DEN HÄR gången när han var riktigt illa där an och verkade inte repa sig. Att katter har nio liv kan jag intyga. Det verkar dock som vi har avverkat alla dessa liv nu.
Är det bra om barnen är med vid insomnandet eller är det precis vad de inte ska vara? Jag som själv helst inte vill vara med, hur ska barnen klara det? Jag tar mycket gärna emot tankar och tips.
Ligga i solen, vilja bli klappad och äta sitt favoritgodis. Det är det han gör nu, allt han orkar. Vår 16 åring har gett oss så otroligt mycket kärlek och vi kan bara tacka honom nu genom att göra det bästa för honom. Men det är svårt. Det gör ont.
Hej Helena! Jag förstår precis dina känslor då jag själv tagit beslutet om avslut av älskade familjemedlemmar. Min syn och tanke om detta att få möjligheten att ta avsked och göra det som man innerst inne vet är bäst för sin pälskling är något fint och en kärleksfull handling. Ni verkar att vara en sammansvetsad och kärleksfull familj och jag tror att barnen själva kan ta beslutet om de vill eller vågar att vara med. Att berätta för dem om vad som ska hända och varför ni gör detta valet för er älskade Birger får dem att förstå och landa… Läs mer »
Kära Malva. Jag tackar från hjärtat för dina stora och fina ord. Du formulerar mycket av det som mina tankar snurrar i och vi får prata med barnen och ta med dem i det hela. Det är deras sorg också och den kan vara så mycket större än vår. Jag minns hur vår älskade kanin Pontus bortgång gav familjesorg. Våra djur blir våra käraste vänner, familjemedlemmar.
Då han inte är sig själv längre vill jag tro att hans själ redan springer på stora ängar någon annanstans redan.
Tack igen för stöd.
Kram
Helena
Så ledsen för er skull. Det är hemskt att behöva ta beslutet att det är bättre för ens husdjur att få somna in än att fortsätta att lida. Jag vill egentligen bara skriva att jag håller med Malva, det är inte farligt att vara ledsen och visa sorg inför sina barn. Jag jobbar på en palliativ avdelning (vård i livets slutskede) och vi brukar alltid uppmuntra barn att vara med och informera dem så mycket det bara går – och då gäller ju detta döende människor och inte djur, men jag tänker att man borde göra på samma sätt när… Läs mer »
Kära fina Helena. Dina ord var precis de jag sökte. Jag tackar innerligt för dina erfenrheter av sorg och möte med döden. Som du säger, det är något vi alla kommer möta hos nära och kära men vi vill inte riktigt ta in det. Bättre då att prata om det och låta fantasierna inte bli verklighet.
Jag kommer ta med mig dina ord i samtalen här hemma.
TACK!!! ❤️❤️❤️
Kram
Helena
De båda svar du fått här redan sammanfattar egentligen allt jag själv tänkt skriva. Kloka ord från dem båda. Jag kan egentligen bara tillägga att jag instämmer med dem och hoppas att ni hittar ett sätt att ta farväl av Birger som är rätt för er familj … Men baserat på din beskrivning av Birgers situation låter det som att det rätta för honom är att gå vidare. Så länge han får göra det på ett lugnt och tryggt sätt så är ju ramarna i övrigt bara baserade på vad ni mår bäst av. När man gör ett planerat farväl… Läs mer »