Resan fortsätter i efterlängtat lunk

Och där var vi inne i lunken. Du vet kanske känslan när semestern tagit tag i en på riktigt, när ett mycket inrutat mönster brutits och klockan tappat betydelse. Nu infann sig den känslan här på vår grekiska ö-luff.

Ingen tid att passa, bara en dag att njuta av. Och för att verkligen maxa den känslan och minimera aktivitetskontot bestämde vi för att ta den strand som ligger precis vid vårt hus. De tidigare dagarna har det ju blåst så mycket och vågorna gått höga mot denna vik så ingen har badat där. Men nu, nu är det (nästan för) lugnt och perfekt. 

Efter vår frukost på takterrassen hasade vi till närmsta trädskugga i sanden och parkerade oss för dagen. 

Axlarna ned, lungan stor i sköna andetag och huvudet lite mindre surrande. 

Killarna snorklade längs med klipporna i viken och kom upp med både vackra fynd och tusen saker att berätta.

Våra barn, 15, snart 14 och snart 11, är nu inga man måste passa eller konstant vaka över. Jo, så klart har vi koll på dem i vattnet men du fattar vad jag menar. Det gör att dessa strandtimmar kan faktiskt ge lugn och vila, läsa en bok länge utan att bli avbruten. Det är ju inte längesedan som strand och bad betydde 100% aktivitet, total örnkoll och att ens sitta ner var omöjligt. Måste påminna mig om detta och med det njuta extra mycket och ge mig själv en klapp på axeln. We did it! Vi är ute ur småbarnsåren och skördar frukten med dessa tre alldeles ljuvliga individer!

Utsvävning, förlåt. Men så blir det när tankarna får fritt spelrum.

Hungriga! Packade ihop våra badkadssar och gick in i stan. Till vårt favvisställe vad det gäller gyros. 

Han är klurig den lille: tre gånger fläkt!

Plockade med grekisk iskaffe; frappe och ett gäng bakverk tillbaka till stranden. 

Mer bokläsning, mer snorkling och faktiskt snarkning för jag till och med somnade där i skuggan i sanden. 

Solnedgång på vår terass med Yatzy och starka vindar som torkar allt från stranden.

Kvällens outfit. En klänning jag älskar och älskat länge, som jag känner mig lite som en grekisk gudinna i.

Och underbar dotter lyser starkt hon med.

Mycket populärt att se solnedgången här. Och jag vågar hävda: är du mätt på solnedgångar är du mätt på livet.

Nå, kan du ditt grekiska alfabet???

Jag tyckte det var ovanligt många katter med skadade öron. Och efter att ha sett ett antal så var det allltid det vänstra örat… Med lite efterforskningar så fick jag reda på att de katter med kapat vänster öra är kastrerade. Så var det med det. Det snippas och snoppas lite var stans på de små gosingarna alltså.

Fotbolls-EM. Ständigt detta EM!

Det är sjätte gången jag är på Antiparos och jag har varje gång älskat det. En stad med så mycket att ge med sina gränder och torg.  Mycket har ändrats på så sätt att det verkar ha gått bra för öborna. Allt är lite snyggare, uppfräschat, menyerna mer avancerade och butikernas utbud lyxigare. Ja faktiskt asdyrt men kanske det är svenska kronan mot euron??? Tur då att jag inte behöver nåt… Det är många fler amerikaner på denna resa än vad jag upplevt tidigare. Är det Tom Hanks-effekten? (Han har köpt ett hus på ön)

Hur som helst. En restaurang jag gärna återkommit till varje gång blev kvällens mål, Klemata. Och det blev precis så där genuint, mysigt, glatt, gott och fyllt med saker jag lägger i min minneslåda och kommer vårda ömt.

Årets första ouzo.

kokta rödbetor och mangold med citron samt en helt underbar potatissallad.

Inte kastrerad…

Get långkokt med morot och selleri. Helt otroligt gott.

Att gå på restaurang, har du som följt mig nog märkt, är något jag älskar. Maten så klart men även intrycken man får samt tiden tillsammans. Vi njuter av långa sittningar och här får samtalen ta plats. Och för att just sitta tillsammans länge har vi ofta med spel. Denna gång MIG i min telefon. Jag kom sist men det hör inte hit… vi satt och njöt ihop.

Tack för en dag som egentligen var tom men innehöll allt.