Fredagskvällen gick över i fas två. Barnen var lagda, volymen sänkt, godiset och snackset som barnen inte får men de vuxna får gotta sig i (hyckleri eller privilegie att vara vuxen?) och vi skulle kolla på finalen av Mästerkocken på 4 Play. Mitt i det tv-sända filéeandet av en rådjurssadel hörs de numer välkända tassarna i källartrappan och in kommer katten, stoltare än en tupp. Han har ett byte med sig till oss. En mus!!
Den var död men katten gjorde allt för att leka med den; putta, kasta och bolla med den. Jag sätter en jordnötsbåge i halsen och tänker att jag aldrig mer vill ha detta snacks. Försöker sjasa bort kissen men då smiter han upp på övervåningen med musskrället. Jag efter och våndas över att det ska ligga en mus i min säng. Nå väl, det var inte i sängen men på golvet. Jakten fortsätter i flera rum och jag letar fram en plastpåse i farten att fånga musen med. Ber en tyst bön om att barnen inte ska vakna av att få en död mus över sig.
Jag vinner fajten men kan inte se på musen som dinglar från min stela hand. Jag är alldeles för mycket djurvän för att ta in att denna stackars mus fått offra livet för vår lekfulla katt. Springer ner och kastar den lille gnagaren ut i mörkret och inser att jag kanske kommer trilla över den i morgon när det ljusnar. Men den är i alla fall ute. Många kraftiga rysningar går längs med hela kroppen.
Jag har hört talas om detta fenomen, att katter vill visa sin tacksamhet genom att ge gåvor till sina ägare. Jättegullig gest, ger katten beröm och han får ligga i mitt knä och somna. Men i mitt bakhuvud så säger en lite röst: Välkommen till landet!
