I dag når jag en milstolpe i mitt liv

I dag är det måndag och det innebär utflyktsdagen för barnen på förskolan. Det innebär för oss föräldrar att packa små ryggsäckar med picknick. Förra måndagen var det den stora skammen som föll på oss; vi hade glömt den obligatoriska ryggsäcken med matsäck. Å, vilken ångest. ”Men mamma, det gööööör inget”, sa sonen. Han ska bara veta vilken medicin det var för en mammasjäl i ångestvältring.

Nu är det då dags för botgörning och vad kan då vara bättre än alla ungars favoritmatsäck – pannkakor? Eller om man säger så här: det fanns inget alternativ. Och jag är inte sen att ge med mig och stå sent på söndagskvällen och vända pannkakor i stekos och monotont fläktljud. Varför? Det var min högsta dröm själv som barn vid matsäcksstunder få packa upp de där stekta, sladdriga rullarna med socker och sylt ur Kånkenryggan. Men icke! Min mor är och alltid varit pigg på att laga mat och gjort det med den äran men pannkakor, nej. Inte hennes grej. Och inte pappas heller för den delen. Skogaholmslimpsmörgås med prickig korv, det fick det bli. Inte fy skam, men inte alls samma sak som de där hemmagjorda pannkisarna som alla andra hade.

Detta minne har alltid förföljt mig (inte överdriva men nästan så…) och jag har tänkt att när jag blir mor och barnen ska på utflykt ska de givetvis ha med sig pannkakor. Idag är det den dagen (eller förra måndagen borde det varit. Vältrar mig igen…). Nu packas de små ryggsäckarna med pannkaksrullar med äppelmos och extra strumpor och jag känner mig fulländad. Nästan.