Ja, det kan låta spöklikt och dramatiskt men så är det faktiskt. Och då menar jag inte dem som vi köpte av utan av en äldre kvinna vars pappa byggde huset 1940 och växte upp i.
Jag ska ta det från början: Min mor var på ett 85-årskalas och hamnade bredvid en för henne okänd dam vid middagen. De började prata om väder och vind som äldre damer säkert gör. Efter ett tag kom den obligatoriska frågan ”och var kommer du ifrån?”. Efter några vändor visade det sig att de växt upp i exakt samma område (och då jag med då jag är uppväxt i min mammas barndomshem). ”Jaha, det var ju galet och spännande. Vilken adress då då?”, frågade min mamma. Tror ni inte att denna dam då svarar den exakta adressen som jag flyttat till! Vad är oddsen på det? Att det trots endast är 3 år emellan inte känt till varann är ju galet i sig.
Damen, Eva, visste att huset hade varit ute till försäljning men gick inte på visningen. Mamma föreslog att hon skulle komma nu. Jag var ju inte sen att gå med på det. Hur ofta får man chansen att prata med någon som var med att bygga det hus du bor i. Att ha en ingående intervju med säljarna är ju givet. När gjordes badrum om, när lades taket, osv. Men att få prata med någon som vet hur det såg ut innan renoveringar och hur tankarna gick när man skapade rummens utseende.
Det var en mycket ståtlig kvinna som gick runt och visade mig var väggar tidigare hade stått, var hon hade haft gömställen, hur förrådet under källaren var urläskigt för där hängde gasmaskerna då det var krigstider, hur kall hon mindes att lilla toaletten var, hur mycket träden hade vuxit och hur hon mindes många, många måltider på altanen. Hon var inte alls så sentimental som jag trodde hon skulle vara. Bara stolt konstaterande. Det som hon helst ville titta på var lilla lekstugan för den hade hon fått i 4-årspresent av sin pappa som byggt även den. Den hade flyttats och fått ny färg men annars var den sig lik. Hade svårt att se denna äldre dam på 1.80 leka därinne på 40-talet men blev alldeles varm av att se den ömma blick hon hade när hon steg in i det minimala huset. Att det lilla trähuset stått pall i över 70 år är ju fantastiskt.
Ångrar så att jag inte tog några bilder på Eva i hennes barndomshem. Men det kändes inte rätt där och då. Detta var en ögonblickshändelse.
