Vårt nya, vanliga liv

Vilka underbara dagar vi haft. En liten parvel har kommit till oss och vänt upp ned på allt. Och ändå känns allt som vanligt. Som om det alltid varit så här. Vad fort det går att komma in i en vardag fast ingenting är som det var. Som om familjen nu är samlad och vi kan börja vår resa tillsammans.

Efter första barnet tänkte jag ”om jag bara visste det jag vet nu, när vi fick vårt barn – vad annorlunda jag hade varit”. Så mycket oro, funderingar och onödiga inköp vi sluppit. Med barn nummer två, lilla dottern, tänkte jag att jag skulle vara coolare men det var en sådan två-barns-chock så jag blev inte riktigt den avslappnade, vana morsan jag trodde jag skulle vara. Det tog lite tid. Nu med vår underbara trea känner jag redan vilken skillnad det är; på mig och familjen. Ett lugn, en glädje och en enorm lycka. Sen att vi fått en pärla till pojk hjälper säkert till.

Men om vi tar det från början: Oj, vad jag var otålig och avskydde den väntan som blev. Bebben ville verkligen inte ut men när det sen var dags gick det galet fort. Vid 13.30-tiden började jag känna en molande, mensvärksliknande värk. En värk jag kände igen. ”Hmm, kan det vara på gång nu, på riktigt?” Upp med telefonen och sätta i gång appen Värktimer. Det var värkar med 3 minuters intervall. ”Wow, nu går det undan”.

Ringde till Danderyd som bad oss återkomma när det inte gick att vara hemma längre, när värkarna var längre. Det tog bara någon timma innan jag kände att jag ville in. Svågern (vår hjälte) tog barnen så de hade världens bästa barnvakt och var trygga hemma. Skönt att veta att de hade det toppen så jag å maken kunde fokusera på vårt kommande äventyr.

Kom in till Danderyd kl 18.15 och då satte värkarna igång på riktigt, rejält tajt mellan och blev allt starkare och starkare. Fick ett luftigt och fräscht rum och en gudomlig barnmorska och undersköterska. De två var ett sådant bra team och hjälpte mig och maken på allra bästa sätt. Allt gick nu så fort och jag frågade om när jag kunde få lustgas ”ja, när du vill, nu till exempel” och jag var inte sen att ta emot den hjälpen. Oj, vad jag inte var beredd på den eskalerade smärtan. Från att ha stått upp och pratat med barnmorskan och tagit av mig ytterkläderna till att ligga ner och skrika rätt ut tog bara några minuter. Det gick inte att hindra. Nån hade bråttom!

Jag bad om ryggbedövning och prover togs för att se att jag kunde ta emot bedövningen. Men nu övergick värkarna till krystvärkar och det var för mig bara att följa med i dessa krafter. På det papper som man får när man skrivs ut så står det att krystvärkarna pågick i 13 minuter. 13 minuter!!?? Det är ju ingenting men min upplevelse var att det varade i en evighet!

”Kom igen nu Helena, en krystning till och bebben är ute!” Hörde jag rätt? Kan det vara sant? Klämde i för kung och fosterland och pang, tjoff så kom vår son till världen – 1,5 timmar efter att vi kommit dit. Och proverna för ryggbedövningen – de kom långt efter sonen så det blev en förlossning utan bedövning. Behöver jag säga att det gjorde ont?

Att nu få vara hemma tillsammans med mannen och bara lära känna vår älskade son är sådan enorm lyx. Den där bebisbubblan man pratar om är verkligen den bästa tillvaron. Låta allt ta tid och en liten kille på 53 cm bestämmer tempot. Storasyskonen är så glada för sin lillebror och står i kö efter varann för att ”hålla bebis”. Jag är faktiskt lite överraskad över deras fina sätt mot lillebror. Blir så varm inombords.

Återhämtningen har gått mycket fort. Mycket bättre än med de andra två. En barnmorska på BB sa att en snabb förlossning ger ofta en snabb återhämtning. Jaha, det tackar vi också för!

I dag är det farsdag och vi ska fira den nyblivna trebarnsfadern här hemma nu. Önskar er en härlig söndag och själv ska jag mysa på ett tag till.