Det är kväll och en mycket söt och liten kille grymtar och formar munnen rund, söker sig till mig och grymtar igen. Jaha, då var det dax igen. Jag lyfter upp honom och för honom till bröstet och han slappnar av med hela kroppen.
Jag har lyckan och turen att ha en okomplicerad amning. Det finns mycket mat och det gör inte ont (vilket inte var fallet med storebror…). Men det är en lätt uppgiven känsla i mig när det enda jag kan, och får, göra mellan ca 17-23 är att amma. Det ammas och sen kommer en paus då jag kan laga middag eller leka med de andra barnen, sen ska det ammas igen. Så där håller det på.
Men, det är inte varje vecka det är så här utan det märks att det är under de berömda utvecklingsperioderna (även s.k. klängperioder). Då hjälper inte mycket mer än att ha en tutte i munnen för denne lille krabat. Jag å maken kallar det för Crazy Baby hours, för det är helt galet. Ammas, kräks, gråter, ammas, kräks, gråter… Och sen, helt plötsligt, är världen god och han skrattar, ler och vill snacka. Kl 23 blir allt toppen och livet är en fest. För honom. Jag är helt slut.
Men jag fick höra av min klocka BVC-kvinna att detta ätande gör ju att jag får sova bättre på natten då han inte vill äta mer än en gång, för att han har ju ätit sig rejält mätt. Se där, inget kräkigt som inte har något gott med sig.
Men nu låter det som om jag klagar (vilket jag kanske gör lite) så är amningen fenomenal som grej. Du har maten med dig överallt, kan alltid ge tröst och jag kan äta nästan hur mycket som helst för den lille killen är som en enda fettsugningsapparat. Sen så är det så mysigt att få den stunden ihop.
Vill bara tillägga att jag inte på något sett är emot dem som väljer eller måste använda flaska. Alla gör sina val och min amning funkar så bra så jag väljer den.
