Många frågar hur det är med 40årskrisen. Nån kris vad det gäller åldrandet kan jag inte säga att jag har men nästan så jag börjar krisa bara för att jag får frågan så ofta.
Att åldras ser jag som något positivt för det är ofta som jag tänker ”om jag hade vetat vad jag vet nu när jag var X år, vad enkelt det hade varit”. Hur ska det då inte bli om ytterligare 10 år??
Ska inte sitta här å påstå att jag är klok som en bok bara för att ytterligare ett år läggs till handlingarna men någon typ av trygghet och säkerhet infinner sig. Mötte en dam på tunnelbanan som frågade hur gammal min son var ”han är 5 månader”, svarade jag. ”Jaha, jag är 95 och ett halvt”, sa hon. Hon var så vacker, ja rasande snygg faktiskt. Och trygg! Verkade som hon satt på en hemlighet som bara de som varit med ett tag vet.
Att jag inom mig känner mig löjligt barnslig, nyfiken och ibland osäker gör att jag inte känner nån åldersnoja men när jag ser mig i spegeln så ser jag ju att jag inte är 18 längre. Varför la jag så mycket pengar på smink och hudkrämer då? Det är ju först nu som de behövs! Borde stå på foundationtuben att denna produkt behövs inte om du är under 35!
Kommer ni ihåg den här låten nedan? Den kom -97 och texten ska ha skrivits av journalisten Mary Scmich i en tidningskolumn, en text med samlade, kortfattade rekommendationer i livet hon hade. Texten blev populär, spreds och blev en hitlåt som blev än mer populär. Mycket av det som sägs är på pricken och det här med att bli äldre och noja över sitt utseende säger hon så här:
Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind; you will not understand the power and beauty of your youth until they have faded. But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked…
Underbart! Och sant!
[youtubeplay id=”sTJ7AzBIJoI” size=”medium”]
Visst, jag hade gärna varit utan de mimiklinjer som travar över mitt ansikte, alla de pigmentsfläckar som bosatt sig i pannan och på kinderna eller porer som tydligen gett sig sjutton på att bli större istället för att bli mindre men allt det där har jag ju fått för att jag levt. Kan ju inte låta bli att garva för att inte riskera skrattrynkor… Eller?
Jag väljer att sträcka på mig, känna mig vacker för den jag är och inte den de fixade reklambilderna vill att jag ska vara. Hoppas på att ha 20 års erfarenhet är bättre än att vara 20 år. Jag känner glädje över att inte behöva tvinga på mig snorkorta shorts som alla tydligen ska ha. Fasen vad skönt att vara så gammal att jag väljer själv, orkar stå emot. Önskar såååå att jag kunnat tänka så för 20 år sedan.
Jag går ut i världen med förtjänat smink i fejjan och har bara en liten ångest av frågan om vad jag ska bli när jag blir stor, för jag ska tydligen vara stor i 25-28 år till innan pension. Får vi se vad jag har för livssvar då…
Grattis i efterskott Helena! Och vilket bra och viktigt inlägg, jag är själv 29 och är så slut att jag ofta inte hinner smörja in ansiktet innan jag somnar vilket ger mig lite ajajaj-känslor eftersom jag inte vill se ut som ett russin när jag blir gammal. Å andra sidan, är man en tänkande person så är det väl tur att det syns i ansiktet får jag börja tänka. Tack igen för bra inlägg, skriv gärna fler i samma anda. Jag tror det behövs! /fellow amelia-bloggare