Det är augusti, det är fortfarande sommar, vi är fortfarande på semester men ett vemod drar över mig.
Vi sätter oss och äter middag. Som vi gjort under flera kvällar i över två veckors tid men nåt är annorlunda. Vi är färre. Mer än hälften av gänget har lämnat sommarhuset och nu är det bara min lilla familj kvar. Och solen är inte på samma plats vid samma tidpunkt längre. Tiden märks.
Vill stanna tiden, dra ut, suga ut allt vad sommaren ger. Vill känna ledighet och närvaro av nära och kära. Min nutid blir snart historia. Denna sommar blir mina barns barndomssommar, deras sommarminne. Gav vi dem tillräckligt mycket sommar? Bad, lek, skratt och närhet?
Augusti. Du är en sommarmånad men jag har aldrig varit din vän. Inte i början i alla fall. Sen kommer du i en annan skepnad, mörkare och varm. Då gillar jag dig och då vill jag slå in böcker i papper, köpa nya pennor, ny väska, möblera om – nytt blad. Men där är vi inte än. Nu är det bara en känsla av avslut jag inte är redo för.
Skakar av mig och ser sommaren och den lediga lilla familjen som fortfarande är här. Vemodet släpper för en stund. Inte än.
Precis, detta vemod!
Å vad bra (be)skrivet! precis så känner jag också!
Fint skrivet. Hoppas att du finner ett sätt att stanna i nuet utan vemod! Anna http://www.bjornensover.se
Oh så fint skrivet, du fångar min egen känsla, ”sommaren är fortfarande här”, vill inte att det ska vara slut…kram
Tack Anki! Vi får hoppas på en fin sensommar och glädjas åt den vackra hösten
Kram
Tack Anna! Jag passar på att lägga in tomater och gurkor för att spara sommaren så länge det går. Det verkar funka 🙂
Kram
Tack Johanna! Än är sommaren här 🙂
Kram!
Försöker se mer positivt nu. för vad är en början om det inte innan finns ett slut?
Fortsatt fin sommar till dig!
Kram