Exlibris återuppstår

Jag kan bli så glad i att fynda och hitta unika, gamla saker som kan få hemmet att bli fyllt med personlighet. En sliten, rispad och välanvänd mässingsljusstake på loppis är för mig vackrare än en helt ny och krispig från fina butiken. Och när nåt med en historia kommer i min väg får jag en känsla som jag inte kan beskriva. Som när jag på en loppis i somras köpte ett kopparfat från en kvinna. Hon sa att fatet hade varit hennes farmors och det tog emot att sälja men att hon behövde rensa. Att få veta något om fatet får mig att tycka om det ännu mer. Jag lovade henne att ta väl hand om det. Hon såg lättad ut.

En fördel med att ge vår dotter samma namn som min farmor är att det kan finnas namnsatta saker att få ta över. En sådan sak kom min mamma med för nån vecka sedan. Vid en rensning hittade hon ett fantastiskt vackert exlibris. Ett jugendexlibris med ett fantastiskt hantverk. Jag hade väl aldrig kommit på att köpa ett exlibris till min fyraåriga dotter men vilken hit det blev. Hon är så stolt över denna stora stämpel som har hennes namn. Hon sitter och stämplar för att sen fylla i med färgpennor.

Att stämpla sina böcker och att brodera sina servetter och örngott – det är något över det jag verkligen gillar och bli varm av. Själv skulle jag inte lägga tid på det men tanken är så rätt. Man sätter bokstavligen sin stämpel på att detta är en produkt jag INTE ska göra mig av med utan använda, eller läsa, om och om igen. Inget slit och släng här inte.