Nu är jag hemma från New York och åter på jobbet. Fajtas med seriös jetlag – igen. Eller så här – nu är det nog mer trött av all uppståndelse och alla intryck för det är inte så att jag är trött på fel tider som over there.
Vad fort man kommer in i det vanliga livet efter semestern. Simlektioner och mötesbokningar slängs in istället för pauser på rooftops. Härligt att då kunna drömma sig tillbaka till resan via bilderna. Nu får ni stå ut med några inlägg med reseberättelser. Vill ha dem å ”pränt” 😉
Dag tre började som alla de andra dagarna – i ottan. Bara att då ta på sig paltorna, ta för sig av dagen och ge sig iväg.
Iväg till Brooklyn, Williamsburg och en brunch på det fantastiska Wythe Hotel och restaurangen Reynard. Snyggt och avslappnat, ungefär som hela Williamsburg för övrigt. Och supergott så klart.
Mörkt trä, ljusgula väggar, svarta stolar, marmor, mörkt grönt, råa tegelväggar. I mitt nästa liv/boende vill jag ha detta.
Den här mosaiken är så vansinnigt vacker. Det krävs inte mycket mer dekoration i inredningen när golvet får tala så här.
Nåt man ser lite överallt i New York är reklam målat direkt på väggarna. Det finns många brandväggar utan fönster så jag förstår att det är lockande att använda dem. Förstår bara inte hur man gör dem. Imponerande hantverk.
Sen skulle vi leta vintagebutiker och loppis men hamnade på en matfestival vid vattnet i stället. Var ju inte så hungriga direkt så då hoppade vi på båten till Upper Eastside.
Och under den turen kom regnet.
Här är husen högre, mer trafik och väldigt New Yorkit. Vi försökte strosa och leta shoppingfynd men det är fel område för det.
Med trötta fötter bestämde vi att sätta oss på närmsta rooftop i stället. Det blev 230 Fifth.
Man måste ju ta seden dit man kommer så det fick bli en väldigt rosa och god cosmopolitan.
Sen var det att ropa in en taxi för att ta oss tillbaka till vårt hotell. Dax att byta om för att ge sig ut i New Yorknatten.
Hur kommer det sig att det liksom är härligare att vinka in en gul taxi än en svart TaxiStockholm…?
Middagen intogs på berömda Balthazar. Hit går man inte främst för maten. Det är lokalen, stämningen, ryktet, de snygga människorna och chansen att få se en kändis som lockar. (De har väldigt snygga menyer…)
Älskar denna lokal som för tankarna snarare till Paris än New York. Volymen var lika hög som stämningen.
Jag fick en vänlig men bestämd tillsägelse om att inte fotografera men hann med blommorna i alla fall. Vill ha sådana här buketter hemma i varje hörn.
När vi klev ut spöregnade det. Vi och ganska många försökte locka till sig en taxi. Vi skojvinkade åt en limo och döm om vår förvåning när limon körde mot oss. Fönstret vevades ner och ”Where are you goin’ ladies?” ”To The Standard.” ”Perfect, I can drive you. I’m between jobs right now” Nyp mig i armen!! Detta sker inte!
Tony, the limo driver. Hur snäll var inte han, som räddade 3 regnblöta donnor!? Vår hjälte!
Rätt läckert att kliva ur en limo och in på nattklubb.
Och nattklubben hette Le Bain i Meatpacking. Det är en rooftop-bar på dan och nattklubb på kvällen.
Varför heter det Le Bain? För att det är en pool bredvid dansgolvet. Så klart! Om man tar sig hit är tunn klädsel att föredra för den fuktighet som var där inne var lika fuktigt som… i en simhall.
Efter ett tag var det några som tog sig ett bad. Undrar fortfarande över om den där killen som i ren spontanitet slängde sig i med kläderna på ångrade sig redan efter fem minuter…
Så läckert att sitta där med världens vackraste stadsutsikt.
För att komma bort från fuktigheten tog vi oss en trappa upp till takterassen. Surrealistiskt att betrakta alla de svarta siluetterna med paraplyer. Regnet verkade inte bekomma de nämnvärt.
Sen fick natten klara sig själv utan oss. Hem igen, denna gång i ”vanlig” taxi.
