Halloj! Hoppar in lite raskt för att säga att det går fort nu. Så fort att det sladdas i kurvorna och allt inte hinns med i farten.
Det har varit halloweenkalas på skolan = maskeradkläder, monsterkalas på förskola = maskeradkläder X 2, 80 årsfirande av far, 2 årsfirande av son och 5 årsfirande av dotter = paket, kalas, tårta, kakor, dekorationer, gäster i mängder, postpaket som inte hinner fram och måste då dubbelköpas irl, Frost-tema upp till tänderna, jobb som ”nä men det bör nog bli klart senast imorgon för snart är det jul” och ”Helena, har du tid en stund”, stulen cykel och fortfarande inget körkort = snigelfart, 2 åring som är så kelen och kramig = klarvaken morsa som egentligen är dödstrött mitt i natten. Och sist men inte minst: ”Men VAR är den andra vanten/strumpan/skon?????!!”
Och vet ni? Så här kommer det bli resten av livet. Födelsedagar och helgdagar är liksom fasta. För er som tänker på att skaffa familj; familjeplanera lite utspritt på året…
Lyxproblem, jag vet! När jag varit arbetslös kunde jag gjort vad som helst för att ha en kollega som stressar mig. När jag var singel var det ju drömmen att ha ett kaosigt hem. Världen går i bitar och rapporter om katastrofer, orättvisor och sorg får mig att känna att mina problem är rätt små. Men det är min vardag nu och den ska hanteras. Det gäller att hänga med, hålla tungan rätt i mun och köra på. Och prioritera!
Lite svinn och dödsfall får man räkna med. Ormbunken i dotterns rum får vi nog ha en minnesstund för. Kanske också för några legobitar som försvann in i dammsugaren. Och leverpastejen som gömde sig i kylen och blev grön…
Kameran är full av fina bilder. Jag hoppas få tid att få in dem här. Klyschan ”det är mycket nu” är idag en sanning. Men snart så! Och vet ni? Då sätter vi igång med julen! Eller hur??!! Hoppas ni hakar på och inte tröttnar nu.
________________________________________________________
Följ mig gärna på Facebook: facebook.com/hemmamedhelena
Och på Instagram heter jag @helenalyth
När det är sådär för mig, för jag känner igen mig rätt mycket i det du skriver, att jag inte hinner blogga allt jag vill etc. då tänker jag: Alltså vilken himla tur att det är livet som ändå kommer emellan för det betyder ju att jag lever och gör något med min tid.
…så jäkla pretto att tänka så, men det känns bra i den stressade själen ändå =)