I går var det ledig dag. Solen strålade och hela min uppfostrade kropp säger då att jag måste ut. Att vara inne när solen lyser är ju den åttonde dödssynden, eller hur?!
Detta skulle bli den första dagen på året som hela familjen skulle ”bara hänga på tomten”. Att bara hänga är den äldste sonen jättedålig på. Måste finnas en lek eller uppdrag annars kryper det i hela kroppen av ”jag har inget att göra”. Tack gode gud för studsmattan. Eller nja, ska inte säga att jag älskar den för den är stor och ful, ger ifrån sig gnissel och barnskrik men barnen älskar den och kan spendera timmar där i. Hatkärlek alltså.
Och hatkärlek – det har jag en extremt stor dos av vad det gäller trädgårdsarbete. Jag vill också kunna känna att jag ”bara hänger” i trädgården men det går icke. Det finns alltid nån jäklarns kotte att plocka. Nån gren att lägga i komposthögen. Nån boll som rullat bort för långt. För att verkligen, verkligen njuta av trädgården måste jag först kratta bort åtta månaders nedblåsta kottar, vinterns vissna rabatter och kilovis av barr. Krattar, böjer mig ner, plockar, lyfter, tömmer korgar och svär lite lätt i mungipan. Tänker tanken, nä – detta får vara. Strunt samma! men något i mig måste rensa.
Uppvuxen i villa har jag stor erfarenhet av just detta trädgårdsliv. Våren ska städas fram ur vinterns täcke, kvarglömda lövhögar eldas. Sommaren består av rensa ogräs, klippa gräsmatta och kratta på repeat. Höst var det kratta, kratta, kratta och sedan elda. Aldrig villa med tomt gick som ett mantra i huvudet. Nu står jag här med tomt och gör samma saker! Fast barr då det är tallar, tallar, tallar överallt. Men, det är den andra vågskålen som håller balansen – kärleken! Jag skattar mig som världens lyckligaste och lyxlirare när jag kan få öppna upp och ta ett steg ut. Det blev så klart för mig när vi senast skulle flytta att det inte var till lägenhet utan till villa med (obs!) liten trädgård.
Det är den där rensningen i trädgården jag måste göra först för att sen kunna njuta. Som när jag hade matteprov i skolan, först städa rummet i barndomshemmet till perfektion för att sedan kunna koncentrera mig på matten. Fast där var det ju två dåliga saker… dumt exempel. Men hur som helst, jag måste känna att jag kan totalslappa och njuta å det görs bara när kottarna är borta.
Sen tar jag i så helt galet mycket också. De gånger jag kör dessa race har jag så ont i kroppen på kvällen att jag måste ta flera alvedon. Kan liksom inte köra på halvfart. En granne passerade och vi talade om väder å vind. Hon frågade om jag var påskmålad om kinderna då jag var så röd. VA!? ”Öh, nä, jag bara krattar så det skvätter om det och maskarna borrar sig längre ner i marken!” Vem behöver träningskort när man har kottar att kratta???
Gårdagens morot var gofika med upptinade muffins från frysen sittandes i solen. Lyxigare fika finns knappt. Och den var jag värd!!!
Förra året var denna trappa livsfarlig för vår lillkille. Nu är det inga problem. Det är i dessa stunder jag inser hur fort tiden går!
Finns det något härligare än såpbubblor?! Funkar varje gång. Bästa medicinen mot ”jag har inget att göra”-sjukan.
Katterna har haft trädgården i fred några månader. Märktes att de var glada av sällskapet då de var nära oss hela tiden.
Men sen så gick jag på kottarna igen. Hur många kottar kan en tall ha? Triljoners? Kan man sätta nät runt tallkronan så inga kottar faller ner?
Maken vet hur han kan göra mig lycklig; han har införskaffat en ny leksak – lövblåsaren. Med den i rem över axeln går jag runt och blåser i varje hörn. Torra barr flyger all världens väg. Känner mig som nån sorts actionhjälte med världens bazooka och helt livsfarlig.
Men nu är ca 82% av trädgården fixad. Och jag känner mig lite lugnare. Fast blåser det om nån dag så är kottarna tillbaka på marken. Fram med lövblås och kratta för här kommer Super-Garden-Woman!
