Att vara mamma & superhjälte

Jag la upp en bild och text på mitt instagramkonto lite i all hast för jag kände att jag kokade över. Det liksom bubblade i mig. Var bara tvungen att få ur mig en tanke och responsen lät inte vänta på sig.

Så här: Nu är terminen i full gång sedan 1,5 vecka med 2 barn i lågstadiet och 1 på förskolan. Hej vardagspussel!

Nej jag ska inte klaga, det är det sista jag vill för det är så klart världens lyx att ha tre friska barn och skola och förskola i närområdet, MEN jösses vilket vattenfall av saker som helt plötsligt kom över mig. Säkerligen har den långa ledigheten och sköna sommaren med endast sandaler, shorts och t-shirt gjort att livet kännts så enkelt men alla de saker som plötsligt fyllde min to do-lista blev ju helt galet lång. Och nej, jag är inte ensam utan detta gäller ALLA barnfamiljer. Det kan jag säga var just det som mitt kommentarsfält fylldes med. Alla föräldrar (mammor då jag har flest kvinnliga följare) kämpar med alla dessa ting. Blanketter med adress, allergier, lämnings- och hämtningstider, tillåtelsepapper att barnen får fotograferas mm ska lämnas in. Och alla vi med flera barn gör då dessa lappar flera gånger. ”Vilken blankett var till vem?” Veckobreven fyller inboxen. Sedan ska aktiviteter bokas, schemaläggas, kalas ska osas till och paket köpas. Extrakläder ska läggas i lådor och uppdaterade galonkläder i rätt storlekar ska hängas på rätt krokar. Nya klassrum, böcker, läxor och scheman måste präntas in. APT och studiedagar ska skrivas i kalender.

Jag har aldrig varit den där som fixat detta. Jag har liksom tagit allt på volley; ”Jaha, det var matsäck imorgon – få se vad vi har i kylen”. Inget jag är stolt över men det verkar vara den taktik som funkar då precis allt går på högvarv.

När liksom livet händer…

I måndags var den verkligt första måndagen så att säga. Maken lämnade lillkillen på förskolan och jag tog de stora till skolan. Halvvägs kom jag på att storkillen skulle ju ha sportaktivitet efter skolan och skulle cykla dit. Åh men åh, hem å hämta cykel.

Väl hemma igen efter lämning får jag sms av hans underbara lärare: Jo, vi har matte idag och jag tror att hans mattebok är hemma. Åh men åh – jag har inte hunnit lära mig schemat. Tar hans mattebok och cyklar till skolan. Tur att jag skulle jobba hemifrån tänker jag.

Väl hemma IGEN ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka börja jobba och öppnar kylskåpet för att ta kaffemjölk: men där står ju lillkillens matsäck! Åh men åh – cyklar till förskolan med ryggsäcken som ska med på dagens utflykt.

Väl hemma IGEN och rosenrasande bubblade jag över. Kan jag få börja jobba nu??? Jag har tonvis att göra. Satte på den bästa dansmusiken jag vet på högsta volym, skrämde livet ur katterna och gjorde allt på min to do-lista. Kanske att jag fick extra fart.

Kram till er alla som kämpar

Vad jag vill säga med detta är att det är banne mig inte lätt att vara människa. Många säger att det var lättare förr med färre måsten och krav. Jag tror inte det. Jag vet hur min mamma fick ta hand om mina tre storebröder på 60-talet utan någon som helst barnomsorg då det inte uppfunnits än. Jag kan i alla fall skapa mig ett liv utanför familjen så att säga men visst är det krav idag. Man ska både vara snygg själv och ha ett snyggt hem – det går ju inte.

Kanske avsluta med lite pepp? Hösten är tillåtande! Man får isolera sig, vara introvert, sitta hemma och äta gott, dricka gott, träffa några få vänner och slipper raka benen. Ett lite lugnare tempo också. Det ser jag fram emot. Men jag vill fortfarande lämna in lappar i tid och lyckas få med matsäcken på rätt dag…