Skolavslutning för de små & 27 år sedan min student

Det blev ingen vanlig skolavslutning igår. Inga ”Den blomstertid nu kommer” från scenen i den stora ljushallen med skarpt solljus från takfönstren som gör att de uppspelta föräldrarna än mer svettiga. Inga stora tårar kunde trilla på mina kinder som de gör varje år och barnen tycker jag är ”världens pinigste mamma”.

Det blev en annan avslutning där vi inte fick närvara och för oss är det absolut inga stora sorger mer än att dottern som lämnar lågstadiet och säger farväl till sin lärare för nya tag i 4.an och mellanstadiet inte fick ta det där stora avslutet. Känner så för alla familjer som inte får fira sin student på rätt sätt. Fylla hem och trädgård med alla släktingar men kanske det kan göras annan gång eller på annat sätt?

Vi klädde våra barn skolavslutningsfina ändå, firade dem här hemma sen och jublade över att de klarat ett långt och väldigt knasigt läsår och framförallt känna att nu är det SOMMARLOV.

Barnen har varit tappra det här året måste jag säga. Äldste sonen har inte haft en smidig start på mellanstadiet med orimligt många lärarbyten, stängd gympasal och hantering av coronan. Sommarlovet är efterlängtat.

De är i starten av sin skolgång och jag börjar tänka på min egna. Kanske det ligger nära till hands då jag faktiskt gick i samma skola ju. Vi har flyttat tillbaka till det område jag är uppvuxen så för mig är det bokstavligen mammas bakgata.

Mycket är annorlunda så klart. Främst att det är tre parallellklasser, när jag gick där var det ont om barn så vi var endast en klass per årskurs och vi bytte aldrig så det var samma klass i 9 år. Det var endast en kosthållning i matsalen (möjligtvis vegetarisk kost för några få), läsk och godis såldes på caféet, vi spelade kula och gjorde konster med våra coca-cola- eller fanta-jojos, satt med freestyle på bänkarna och suckade över snyggingen George Michael, sjöng psalm på morgonen till tramporgel i lågstadiet, uppställning i stränga led och ringklockan ljöd över skolgården. Nu är det högtalarsystem med peppiga röster som ropar: ”okej alla tvåor, nu är det dags att knata in”. Ursäkta min nostalgiska tripp i tiden…

Det är inte bara skolavslutning för barnen som får mig att tänka bakåt, det är även min studentdag idag 10/6. Fast för 27 år sedan. HUR KAN DET HA GÅTT 27 ÅR??? Visst det är så länge sedan då jag vet att jag inte alls är samma person som jag var då vilket jag är glad för men att jag skulle vara så mycket äldre än de där med vit mössa fattar jag inte.

Var tvungen att öppna mina gamla fotoalbum för att se. Hur var det då?

Tänk om jag kunde resa i tiden och bara få viska i örat på den där osäkra Helena och säga att allt kommer bli bra. Det kommer finnas personer som kallar dig för vän, du kommer vara en uppskattad kollega och det du gör kommer göra dig glad. Men om jag kunde resa i tiden och säga det där – då kanske jag inte skulle ha kämpat så hårt sen? Alla verkliga resor måste göras.

Min studenttid var fin. Kanske inte så där toppen som jag drömde om när jag klev in i första ring. Att jag aldrig hade någon studentfest för jag hade inga vänner att ha den ihop med är fortfarande något som faktiskt smärtar. Minns så väl hur min älskade supersnälla pappa bokade en festlokal ”bara utifall att det ändrar sig”. Det gjorde så ont att be honom boka av den. Kanske därför jag älskar att ha fest idag? Om man ska vara hobbypsykolog.

Min studentpresent: Min första riktiga kamera. Observera att pappa lägger en filmrulle på lådan. Som sagt… 27 år sedan!

Sedan hade jag en dröm om att få gå på en fotoutbildning och jag lyckades ta mig till intervju vilken var lagd till tidigt den 11/6 så att vara ute och rulla studenthatt på själva studentdagen kvällen innan fanns inte riktigt med i planen. Men mottagning i trädgården det hade jag för jag har världens goaste familj som hade fixat så fantastiskt fint. Släkt och vänner från förr fyllde tomten. Något jag är så glad över att ha som fint minne.

Jag kommer följa barnens resa nu genom skolåren på nära håll men låta dem få följa sina drivkrafter. Stötta när det behövs, kämpa när det krävs och låta de få testa sina egna vingar. Svåra men viktiga år. Yngste sonen börjar ettan, dottern kliver upp i mellanstadiet och äldste sonen i femman. En spännande resa att få vara med på. Men först ett långt sommarlov.

ps. jag nailade intervjun och kom in på fotoutbildningen.